Jag vann!
Nån slags lyckorus kom över mig när jag spurtade över mållinjen i Midnattsloppet. Och med ett barns glädje tog jag emot medaljen som delades ut till alla som fullföljde milen på Söder.
Har aldrig förr sprungit så långt, och för två år sedan hade jag skrattat rått åt den som ens antytt att jag skulle göra det. Men så, på senaste julfesten kom loppet på tal och huxflux hade några av oss tagit i hand på att vi skulle springa kommande gång.
För min del handlade det mest om att komma igång och jogga. Är av naturen rätt bekväm och tidigare försök har ändat efter två-tre rundor. Så en "tävling" längre fram var vad jag behövde, trodde jag. Man kan inte springa tio km utan regelbundet spring i benen. Och det har funkat - minst en halvtimmas runda i veckan har det blivit och numera är det lättare att ta sig ut och springa än att låta bli.
Hade inte sprungit längre än 5-6 km-rundor före loppet och lite pirrigt var det om orken skulle räcka i en hel mil. Det gjorde den, sprang varenda meter, till och med mördarbacken vid Sofia Kyrka. Och hade orkat sprurta lite tidigare om jag bara kunnat urskilja vilken av alla banderoller som var mål. Men det blev personbästa och nästa år får jag sätta på mig glasögonen så jag kan putsa rekordet!