Helis hörna

åÄr ocoolt baby, sjunger Markoolio. Ja, inte är det coolt, möjligen praktiskt. Ju senare man åker hem desto segare är det - att åka ett par timmar fram och tillbaka för att sova känns inte direkt som höjden av meningsfullhet.

Den ena turen klibbar ihop med den andra till en grå  hög av ett oräkneligt antal minuter. Fyllda av böcker, korsord, musik, så lite jobbpapper som möjligt, tidningar, ett och annat samtal när man sett någon bekant (som man lika ofta missar eftersom näsan är riktad ner mot boken) och så denna hösts nyhet sudoku. Avundas de som kan sova -  det finns till och med en och annan som nästan snarkar - en timmas extra vila.

Så finns det några turer som inte är som alla andr, som den ikväll. Tvärs över gången satt ett gäng 15-16-åringar och mådde gott. En av tjejerna var sådär fnisstrött som man sällan hör vuxna bli. Vad hon hade kul åt har jag ingen aning om, lyssnade inte på vad sa. Men hennes skratt var så hjärtligt och smittsamt att jag gav upp försöken att läsa och lät mig smittas. Och där satt jag, leendes en halvtimme och  gladare i sinnet.   Talade om att jag gillade hennes skratt när jag reste mig för att gå av och mötte två pigga ögon. Mer än så krävs det inte för att en pendeltåg ska byta om  från grått till solgult.