Förenat med livsfara
Förra året dödades 145 människor för att de var fackligt aktiva - dubbelt så många som av fågelinfluensan. Vem har missat krigsrubrikerna på löpsedlarna om det senare och vem minns sig ha sett en notis om de förstnämna?
Antalet mördade har ökat med sexton personer från året innan. Dessutom har 463 dödshotats, 57 torterats /misshandlats, 159 gripits och 37 häktats eller fängslats. Allas brott var en av de mänskliga rättigheterna - att organisera sig fackligt.
Det kan man läsa i den årliga rapporten Kränkningar av fackliga rättigheter. som ges ut av FFI, Fria fackföreningsinternationalen. LO-TCO Biståndsnämnd och Amnestys fackliga grupp tar fram en svensk översättning av rapporten årligen.
Det farligaste landet för den som vill jobba fackligt är Colombia, där 99 miste livet. Andra länder där grova övergrepp mot fackliga rättigheter sker är Zimbabwe, Nigeria, Burma, Kina, Vitryssland och Iran. I Kina dömdes två personer till långa fängelsestraff för att på Internet ha talat för oberoende fackliga organisationer. I Kambodja mördades Chea Vichea, landets mest kända fackföreningsledare. Rabi Nikoo, fackligt aktiv från Iran satt fängslad i Iran i fem år för facklig aktivitet.
Jag blir tårögd av ilska och frustration. Samtidigt ryser jag av beundran över alla de som vet hur hoten ser ut, men som driver facklig kamp ändå. Som vet att man blir starkare när man är många och att man tillsammans kan förbättra sina villkor.
Fackliga organisationer är en av de mest förändrande krafter som finns. De är ett hot mot både politisk eller ekonomisk makt, alltså regimer och kapitalägare. Den fackliga idén går som en tröd tråd från den farligaste Colombia, genom det trygga Europa (här riskerar vi inte livet) till Asien och Kina där facket inte får finnas. Och även om man dödar företrädare i land efter land, så kommer de aldrig att kunna döda tanken.
Hoten mot organisering ser olika ut. I Sverige har attackerna mot facket och rättigheter i arbetslivet blivit fränare än på länge. Det går knappast en dag utan att Svenskt Näringsliv kommer med en rapport eller en kommentar om att facket har för mycket rättigheter. För att inte tala om DNs ledarsida. Visserligen kramar moderaterna kollektivavtalet, men de vill samtidigt dra in möjligheterna att få sådana till stånd. Utan konflikträtt blir det inte mycket till avtal - vad kan facket säta emot om arbetsgivarna inte ens vill förhandla. Rätten till avtal bir imaginär utan vetskapen om att det går att strejka. Och utan avtal startar löneracet nedåt. Inte för alla och inte till botten på en gång. Men arbetsgivare i det här landet är varken snällare eller dummare än i andra - de betalar inte mer än de behöver. Och om det inte finns en gräns neråt...
Vad har det med Colombia, Kina eller Burma att göra? Allt. Deras kamp är i grunden densamma som den här hemma, om än med avgrundsolika förutsättningar. Men det handlar om att förbättra villkoren, att ge löntagarna sin rättmätiga del av produktionsresultatet och låta människor kunna leva ett anständigt liv. Och det handlar inte om nån velourverksamhet, för varför skulle man annars mörda de som organiserar sig?
Antalet mördade har ökat med sexton personer från året innan. Dessutom har 463 dödshotats, 57 torterats /misshandlats, 159 gripits och 37 häktats eller fängslats. Allas brott var en av de mänskliga rättigheterna - att organisera sig fackligt.
Det kan man läsa i den årliga rapporten Kränkningar av fackliga rättigheter. som ges ut av FFI, Fria fackföreningsinternationalen. LO-TCO Biståndsnämnd och Amnestys fackliga grupp tar fram en svensk översättning av rapporten årligen.
Det farligaste landet för den som vill jobba fackligt är Colombia, där 99 miste livet. Andra länder där grova övergrepp mot fackliga rättigheter sker är Zimbabwe, Nigeria, Burma, Kina, Vitryssland och Iran. I Kina dömdes två personer till långa fängelsestraff för att på Internet ha talat för oberoende fackliga organisationer. I Kambodja mördades Chea Vichea, landets mest kända fackföreningsledare. Rabi Nikoo, fackligt aktiv från Iran satt fängslad i Iran i fem år för facklig aktivitet.
Jag blir tårögd av ilska och frustration. Samtidigt ryser jag av beundran över alla de som vet hur hoten ser ut, men som driver facklig kamp ändå. Som vet att man blir starkare när man är många och att man tillsammans kan förbättra sina villkor.
Fackliga organisationer är en av de mest förändrande krafter som finns. De är ett hot mot både politisk eller ekonomisk makt, alltså regimer och kapitalägare. Den fackliga idén går som en tröd tråd från den farligaste Colombia, genom det trygga Europa (här riskerar vi inte livet) till Asien och Kina där facket inte får finnas. Och även om man dödar företrädare i land efter land, så kommer de aldrig att kunna döda tanken.
Hoten mot organisering ser olika ut. I Sverige har attackerna mot facket och rättigheter i arbetslivet blivit fränare än på länge. Det går knappast en dag utan att Svenskt Näringsliv kommer med en rapport eller en kommentar om att facket har för mycket rättigheter. För att inte tala om DNs ledarsida. Visserligen kramar moderaterna kollektivavtalet, men de vill samtidigt dra in möjligheterna att få sådana till stånd. Utan konflikträtt blir det inte mycket till avtal - vad kan facket säta emot om arbetsgivarna inte ens vill förhandla. Rätten till avtal bir imaginär utan vetskapen om att det går att strejka. Och utan avtal startar löneracet nedåt. Inte för alla och inte till botten på en gång. Men arbetsgivare i det här landet är varken snällare eller dummare än i andra - de betalar inte mer än de behöver. Och om det inte finns en gräns neråt...
Vad har det med Colombia, Kina eller Burma att göra? Allt. Deras kamp är i grunden densamma som den här hemma, om än med avgrundsolika förutsättningar. Men det handlar om att förbättra villkoren, att ge löntagarna sin rättmätiga del av produktionsresultatet och låta människor kunna leva ett anständigt liv. Och det handlar inte om nån velourverksamhet, för varför skulle man annars mörda de som organiserar sig?
Kommentarer:
Trackback