Helis hörna

"Jag har valt att kalla min bok HInsehäxan, eftersom jag uppenbarligen och bevisligen är en häxa, dömd att sitta på Hinseberg. En kvast i hörnet räcker nämligen för somliga som ett klart bevis på att häxor finns" skriver Lillemor Östlin i boken som kom ut i höstas.

Hennes största skäl till att skriva den var att beskriva de häxprocesser som hon och andra utsatts för att rättsväsendet. Att berätta om rättegångar där närmast häpnadsväckande tunna indiciekedjor lett till fällande dom. För att skapa debatt, inte något "tycka-synd-om",  om förhållandena i narkotikamål, genom att visa sin sida av verkligheten.

Lillemor Östlin har suttit på kåken 20 av de senaste 35 åren, dömd för narkotikabrott. Hon ser sig inte som ett offer, utan tar ansvar för det hon varit skydlig till. Men förbannad över att hon dömts oskyldig. Jag är benägen att tro henne  - hon skriver öppet och rättframt om både ljusa och mörka sidor ur sitt liv.

Det är en personlig bok men inte privat som spänner från barndom till nutid. Beskriver ett liv där narkotikaberoendet föddes på sextiotalet av  fullt tillåtna bantningspiller. Visserligen krävdes recept, men sådana var aldrig längre än en telefon bort. För mig en inblick i en värld med fosterhem, prostitution, kvartar och lögner som jag sluppit se i min egen närhet. Men också en värld av vänskap, hedersord och samhörighet. Lite hoppig men lättläst. Den kommer aldrig att nomineras till några litteraturpris, men väl värd ett bättre öde än att bli liggande oläst.

.