Vem är invandrare?
Imorgon kommer BRÅs rapport "Brott bland svenskar och invandrare". Redan igår var Fps talesman Mauricio Rojas ute och tyckte - vem är förvånad? Dock missade han den allra största gruppen invandrare som dessutom är högt representerad i brottsregistren, finländarna. En grupp som funnits så länge i Sverige att defintionen andragenerationens invandrare inte räcker, tvåan måste bytas ut till en trea.
En grupp vars utseendet knappast skriker icke-svensk på gator och torg, som är lika heterogen som de flesta andra invandrargrupper. Men likafullt invandrare enligt alla statistiska begrepp som används, även om "de är som vi".
Dock har det statistiska begreppet ganska litet värde i många sammanhang. När tidningar skriver om invandrare handlar det så gott som alltid om människor med rötter utanför Norden, och numera ganska ofta om utom-europeer. Och när ordet invandrare nämns är det i de allra flesta fall problem artiklen handlar om. För när invandrare ex ingriper vid en våldtäkt eller ett rån, då behandlas de som alla andra och kallas vid namn istället för att vara grupprepresentanter.
Nordbor, nordeuropeer, amerikanare och andra med liknande pigmentering defininieras alltså (utanför den statistiska världen) sällan som invandrare. Är man dessutom engelskspråkig kan man bli upphöjd eftersom så många så gärna pratar detta språk, fast bara så länge man själv vill. Sedan förundras man över varför samma personer aldrig lär sig svenska!
Men det har inte alltid varit så. På sextiotalet var åtminstone inte finnar lika goda som de infödda. Fördomar om knivslagsmål, konstant fylla, bastu i köket och upprivet parkettgolv som ersatts av potatisland flödade ymnigt fram till slutet på sjuttiotalet. Epitet som finndjävlar och finnungar har många av dagens vuxna hört till leda. Skället man fick för att man minsann inte skulle tro att man hade samma rättigheter som infödingarna. Men att man snodde jobben var det ingen som sa.
Visst söps det, i vissa kretsar. Många som kom hit var unga, ensamstående män. Jobb hade man, men inte det svenska språket. Många av dem bodde torftigt på ungkarlshotell eller i hyrda rum utan kokplatta på rummet. Så där ville man inte vara mer än nödvändigt. Man umgicks med sina landsmän, gick på finsk dans. För att våga bjuda upp tog man sig ett järn eller två - ungefär som på vilken Folkpark som helst.
Men många av dessa gick det inte så bra för - man söp bort både det sunkiga rummet, jobbet och ibland hela familjen.
Bland ungarna var det inte heller alltid lätt. De fick ofta skulden för allsköns djävulskap, vare sig de var skyldiga eller inte. Och varför då inte lika gärna leva upp till ryktet resonerade en del grabbar- många av dem sitter inlåsta idag, går på droger, supit eller tagit livet av sig.
Det stora flertalet hade naturligtvis det rätt bra. Man jobbade, lärde sig hyfsad svenska, levde familjeliv och fostrade ungar. En del flyttade tillbaka efter några års penningtjänande, andra vid pensioneringen. Men de var inte de som syntes eller hördes i gatubilden och polisregistret.
Och så är det väl för de flesta, vare sig man kommer från Chile, Somalia eller Turkiet. Den stora skillnaden var att finnar, greker, juggar och italienare lockades hit med jobb, medan de som kommit under senare år har flytt krig eller annat förtryck. och jobben har lyst med sin frånvaro. Ju mer pigment, desto svårare att få egen inkomst. En annan likhet är att det i alla dessa grupper vid deras ankomst till Sverige funnits fler människor i brottsaktiv ålder än riket i genomsnitt. Det är inte i första hand gamla tanter som är ute och rånar eller bankar på folk. Men den största olikheten ligger i att de avviker från det gängse nordiska utseendet - det som används för att definiera invandrare, oavsett de har bott här en dag eller i generationer. Det är Anders Westgårds krönika i AB 13 dec ett klockrent exempel på.
En grupp vars utseendet knappast skriker icke-svensk på gator och torg, som är lika heterogen som de flesta andra invandrargrupper. Men likafullt invandrare enligt alla statistiska begrepp som används, även om "de är som vi".
Dock har det statistiska begreppet ganska litet värde i många sammanhang. När tidningar skriver om invandrare handlar det så gott som alltid om människor med rötter utanför Norden, och numera ganska ofta om utom-europeer. Och när ordet invandrare nämns är det i de allra flesta fall problem artiklen handlar om. För när invandrare ex ingriper vid en våldtäkt eller ett rån, då behandlas de som alla andra och kallas vid namn istället för att vara grupprepresentanter.
Nordbor, nordeuropeer, amerikanare och andra med liknande pigmentering defininieras alltså (utanför den statistiska världen) sällan som invandrare. Är man dessutom engelskspråkig kan man bli upphöjd eftersom så många så gärna pratar detta språk, fast bara så länge man själv vill. Sedan förundras man över varför samma personer aldrig lär sig svenska!
Men det har inte alltid varit så. På sextiotalet var åtminstone inte finnar lika goda som de infödda. Fördomar om knivslagsmål, konstant fylla, bastu i köket och upprivet parkettgolv som ersatts av potatisland flödade ymnigt fram till slutet på sjuttiotalet. Epitet som finndjävlar och finnungar har många av dagens vuxna hört till leda. Skället man fick för att man minsann inte skulle tro att man hade samma rättigheter som infödingarna. Men att man snodde jobben var det ingen som sa.
Visst söps det, i vissa kretsar. Många som kom hit var unga, ensamstående män. Jobb hade man, men inte det svenska språket. Många av dem bodde torftigt på ungkarlshotell eller i hyrda rum utan kokplatta på rummet. Så där ville man inte vara mer än nödvändigt. Man umgicks med sina landsmän, gick på finsk dans. För att våga bjuda upp tog man sig ett järn eller två - ungefär som på vilken Folkpark som helst.
Men många av dessa gick det inte så bra för - man söp bort både det sunkiga rummet, jobbet och ibland hela familjen.
Bland ungarna var det inte heller alltid lätt. De fick ofta skulden för allsköns djävulskap, vare sig de var skyldiga eller inte. Och varför då inte lika gärna leva upp till ryktet resonerade en del grabbar- många av dem sitter inlåsta idag, går på droger, supit eller tagit livet av sig.
Det stora flertalet hade naturligtvis det rätt bra. Man jobbade, lärde sig hyfsad svenska, levde familjeliv och fostrade ungar. En del flyttade tillbaka efter några års penningtjänande, andra vid pensioneringen. Men de var inte de som syntes eller hördes i gatubilden och polisregistret.
Och så är det väl för de flesta, vare sig man kommer från Chile, Somalia eller Turkiet. Den stora skillnaden var att finnar, greker, juggar och italienare lockades hit med jobb, medan de som kommit under senare år har flytt krig eller annat förtryck. och jobben har lyst med sin frånvaro. Ju mer pigment, desto svårare att få egen inkomst. En annan likhet är att det i alla dessa grupper vid deras ankomst till Sverige funnits fler människor i brottsaktiv ålder än riket i genomsnitt. Det är inte i första hand gamla tanter som är ute och rånar eller bankar på folk. Men den största olikheten ligger i att de avviker från det gängse nordiska utseendet - det som används för att definiera invandrare, oavsett de har bott här en dag eller i generationer. Det är Anders Westgårds krönika i AB 13 dec ett klockrent exempel på.
Kommentarer:
Trackback