Ni som växte upp på 70-talet förstår - ni 80-talister eller yngre får lära er något
.Texten är lånad, parenteserna är mina :) När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med sina tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl. När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med sina tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl. Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu. Men ... Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så förbannat lätt!!! Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi. Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det. Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka. Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan (fanns den på 70-talet???) för att kunna spela in den på band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå. Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning. Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel med högupplösande 3D-grafik heller - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden. Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i .", Hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet. När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering" (jodå, där jag bodde gjorde det det). Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge. Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar! Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa som lallade om böcker istället... Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda. Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet... |
jag förstår och accepterar dina tankar. trots att jag själv är en 80-talist. jag håller även med om att vi är bortskämda på många sätt.. jag tycker däremot att vi även har det mycket svårare på andra sätt.. tack vare all den här media o teknik´-eran vi fötts in i, har stressen och pressen ökan avsevärt, vi är medvetna om vad som försigår på ett helt annat sätt, detta både på gott och ont.. mycket, borde vi som barn kanske mått bättre utan, annat har kunnat hjälpa oss att utvecklas.. våra föräldrar praktiskt taget arbetar ihjäl sig, det räcker med att se på hur många sjukskrivna vi har... vi är generation skilsmässobarn.. så jag tror faktiskt det går på ett ut.. visst, ni fick åka till biblioteket, men nu när vi har tillgång till så mycket mer information, självklart höjs förväntningarna då också.. skolan är inte lätt, det lovar jag.. vi, 80-talister, kommer heller aldrig kunna få ett jobb utan hårda studier, för det finns inga...och glöm inte, det är inte vi som uppfunnit alla dessa funktioner som internet, playstation osv.
..men se där - där finns redan grunden på litanian om ni 80-talister kan dra för 90- och 00-talisterna
jag tycker också vi 80-talister fått rätt mycket skit- uber-kommersialismen vi nu lever i, dokusåpor ( fast det kanske faller mer på 90-talisternas ödeslott själv bryr jag mig ju inte om dom precis), privatiseringen, alla andra generationers förvirring över multimediasamhället med nån sorts kontaktslöshet som följd mot oss. hehe. men ja, vi har också fått vara bortskämda slackers, och att vara barn på senare 80- till slutet av 90-talet var ju rätt sympatiskt, till skillnad från de som är "generation z" -dokusåpagenerationen ( neej vad taskigt!). personligen tycker jag 80 och 90-talet var jättebra att växa upp i, men att samhället började tappa udden litet runt när jag slutat gymnasiet. Men det kan också vara att jag börjar bli gammal och tycka allt var bättre förr, haha! :D 70-taliserna tycker jag verkar lite ansvarslösa, de bara skaffar barn och kollar på bandade 70-tals barnprogram nu, vi var åtminstone lite straight edge .
Gammal är äldst...sa inte redan de gamla grekerna så?
jag e född i början på 70-talet,tekniken då jag var barn var väl ganska b om man jämför med 2005, men livet var nog tryggare för oss som barn, lugnare helt enkelt Barnprogrammet fem myror var ju min världsbild då
Utbldning, tempo,konkurrens om jobb är som ett lopp som bara springer förbi en hela tiden även om det e kul med alla nya grejer vi har tillgång till nu.
fördelen med varje ny generation unga är att de inte har tidigare generationers minnen om den gamla goda tiden :)
Om det är så jävla lätt för oss ungdommar nu.. varför skär sig då unga tjejer eller tar livet av sig???
varför dricker vi oss fulla??
varför blir ca. tio tjejer om dagen våldtagna i sverige??
varför blir människor misshandlade??
jag går i skolan i nian och det är fan inte så lätt!!
betygspressen håller på att kväva mig och jag har dåligt självförtroende.. kommer antagligen inte in på det gymnasiet jag vill gå på.. killarna skriker efter oss tjejer i korridorerna och frågar om de får sätta på oss..
det är hämskt..
så måla inte upp våra liv som lätta!
M.V.H
kajsa
Lol @ kommentaren längst ner
Druckit sig full har ju kids gjort i x antal generationer innan vår?
Dålig comeback bara.
Misshandlade och våldtagna har folk också blivit, bara eventuellt mer uppmärksammat nu, efetrsom att kanske fler anmäler det nu? Vad vet jag.
Okej att ni 80-talister inte haft det lätt, och att vi 90-talister har det trevligt med våra numerpresentatörer och internet.
Men! Dom oändliga mängder val vi måste göra varje dag? Vad det än gäller.
Allt från tandkräm till gymnasieval.
Och visst, schysst att vi har 100 inriktningar att välja på. Men val skapar beslutsångest.
Det är så jävla mycket skönare när man inte har något att välja på, då vet man ju inte hur det hade kunnat vara om man valt något annat.
Själv mår jag jävligt dålit p.g.a. saker som hänt mig och försöka återhämta sig från det och samtidigt hantera stress i skolan, hinna med att träffa vänner, plugga, träna, äta sova, familj, ta dig tid för sig själv, ha ett liv...you name it.
Och pressen är enorm.
Man ska ha rätt kläder, senaste spelet, mobilen, datorn - tekniska prylar, sminka sig rätt, vara uppdaterad om typ allt - bara för att man kan.
Så pressen kommer från alla håll - skolan, vänner och famlij...man ska vara perfekt...bara för att man kan, för att man har så mycket valmöjligheter.
Jag struntar för det mesta i vad smink och kläder heter. Det får räcka med att försöka hålla uppe kontakten med vänner och plugga.
Det här är inget försök till att få dig eller någon annan att tycka synd om mig.
Jag klarar mig, jättebra.
Fast det är svårt...som fan.
Men! Vad jag vill säga är att ni 80-talister har det jävligt mycket lättare än oss.
Det är jobbigt nog att vara 16 år.
Desutom ha ständig beslutsångest och ångest i allmänhet.
Jag har lagt ner, jag orkar inte välja mer.