Tacka LO-förbundens medlemmar för 24-timmarssamhället!
Och framförallt kvinnorna i arbetarjobb. För i den gruppen har andelen som jobbar oregelbundna eller obekväma arbetstider nästan fördubblats under det senaste kvartalet. Inom tjänstemanna- och akademikergrupperna har det nästan inte varit några förändringar alls. Min slutsats är att det är LO-medlemmarna som betalar priset för att vi andra ska kunna handla mat sent eller tanka kontant mitt i natten. De som håller 24-timmarssamhället öppet. Det visar en rapport från LO som kom idag.
Att det har stor betydelse när man jobbar är inget konstigt. Tillgången till kollektivtrafik är sämre på udda tider. Vill man delta i kurser eller för den delen i föreningsliv. För att inte tala om möjlighet att fixa barnomsorg som fungerar tryggt.
På samma sätt som arbetstiderna har blivit en tydligare klassfråga är även anställningsformerna det. Totalt sett är över en halv miljon människor visstidsanställda. Alla är nu inte det mot sin vilja, men alldeles för många. Till exempel alla de som är vår tids daglönare: De behovsanställda som får jobb får några timmar i taget och ibland inte med längre varsel än en dag innan. Idag har nästan 150 000 personer en sådan anställning. Den formen av jobb hittar man nästan uteslutande inom arbetarjobb. Kollar man lite djupare som i gruppen LO-kvinnor i åldrarna 25-29 år, så är 12 procent av dem behovsanställda. Många av dem jobbar dessutom färre timmar än de vill. Kan otryggheten i anställningen hänga samman med att
att dessa kvinnor riskerar att föda barn och därmed utebli från jobbet?
Dessbättre är det ingen orkan eller annan naturkraft bakom att det ser så. Det går att ändra genom att ändra i LAS så att tryggheten i anställningen blir värd namnet och rätten till heltid blir starkare än den är idag. Finns sedan dessutom modet att individualisera föräldraförsäkringen, så behöver ingen automatiskt räkna kvinnor som de enda frånvarande från arbetslivet i samband med att famíljen växer.
Att det har stor betydelse när man jobbar är inget konstigt. Tillgången till kollektivtrafik är sämre på udda tider. Vill man delta i kurser eller för den delen i föreningsliv. För att inte tala om möjlighet att fixa barnomsorg som fungerar tryggt.
På samma sätt som arbetstiderna har blivit en tydligare klassfråga är även anställningsformerna det. Totalt sett är över en halv miljon människor visstidsanställda. Alla är nu inte det mot sin vilja, men alldeles för många. Till exempel alla de som är vår tids daglönare: De behovsanställda som får jobb får några timmar i taget och ibland inte med längre varsel än en dag innan. Idag har nästan 150 000 personer en sådan anställning. Den formen av jobb hittar man nästan uteslutande inom arbetarjobb. Kollar man lite djupare som i gruppen LO-kvinnor i åldrarna 25-29 år, så är 12 procent av dem behovsanställda. Många av dem jobbar dessutom färre timmar än de vill. Kan otryggheten i anställningen hänga samman med att
att dessa kvinnor riskerar att föda barn och därmed utebli från jobbet?
Dessbättre är det ingen orkan eller annan naturkraft bakom att det ser så. Det går att ändra genom att ändra i LAS så att tryggheten i anställningen blir värd namnet och rätten till heltid blir starkare än den är idag. Finns sedan dessutom modet att individualisera föräldraförsäkringen, så behöver ingen automatiskt räkna kvinnor som de enda frånvarande från arbetslivet i samband med att famíljen växer.
Kommentarer:
Trackback