Helis hörna

Det står i fet rubrikstil över bilder på två namngivna män. Ingenstans i nyhetstexten hittar jag någon som säger något som understödjer rubrikens påstående. Det mest  intressanta skriver reporter Jens Kärrman i slutet av artikel: "Minst en av männen är oskyldig." Hur tänkte den som satte rubriken och hur tänkte Anders Gerdin, ansvarig utgivare, när han godkände bildpubliceringen på två kanske oskyldiga personer?

Ekonomisk teori har aldrig sagt att alla är vinner på ökad globalisering. Den säger att vinnarna kan kompensera de som kommer sämre ut. Ungefär så sa Joseph Stiglitz, tidigare nobelpristagare i ekonomi, vid ett seminarium i LO-huset en dag i början av december.

Men att kunna göra är inte samma sak som att också göra. Varken i dagens tid av globalisering eller under tidigare år. Rättigheter i arbetslivet har aldrig i första hand kommit till av godhet eller vilja att dela med sig. Det har handlat om att människor slagit sig samman för att kräva rättigheter, alltsedan sedan man tog den första fajten för att få rätt att bilda fria fackföreningar.

Den kampen drivs fortfarande i många länder; av arbetarna i skofabriker i de ekonomiska frizonerna på Sri Lanka eller av dem som jobbar i leksaksindustrin i Thailand. Det är fler länder som har vägrat att underteckna ILOs konventioner om rätten för fri organisering och förhandlingsrätt än som har skrivit under den som förbjuder barnarbete.

Att vi i västvärlden har haft kampanjer och synliggjort barnarbete har givetvis bidragit till att det har minskat. Konsumentmakt ska inte underskattas och fyller en viktig funktion i det outsinliga arbetet för en bättre värld för alla. Den har bidragit till att många företag, som HM och Indiska har uppförandekoder  för arbetare i den fattigare delen av världen. De skickar sina egna kontrollanter till leverantörer och underleverantörer en gång om året för att kontrollera efterlevnaden. Det kan låta bra.  

Tills man vänder på perspektivet. Vilket skulle du själv föredra? Att det kom en kontrollant från Kina eller Indien en gång om året och frågade om reglerna - som arbetsgivaren ensidigt bestämt - följs på arbetsplatsen. Eller att ditt fack förhandlar fram ett kollektivavtal med arbetsgivaren, och vars efterlevnad kan kollas varenda dag på året?

Den gemensamma fackliga organiseringen är den starkaste motkraften mot marknadens och kapitalets opersonliga hårdhet. Det är också därför många odemokratiska eller högerinriktade regeringar är mot att sådana får bildas. Det är av just det skälet fackligt aktiva i bland annat Colombia misshandlas och mördas. Av samma orsak har det amerikanska företaget Walmart en strategi för att strypa minsta tendens till facklig aktivitet i dess linda.

Hur stort hot marknadens företrädare tycker att det är, kan man också med jämna mellanrum läsa på borgerliga ledarsidor. Där skriver de om det osolidariska svenska facket som vill hindra andra eu-medborgare att komma hit och jobba. Skribenterna vet att det inte är sant, att facket kräver lika villkor oavsett vem som gör jobbet, men det struntar de i. Målet, lönekonkurrens, är överordnat för högern.

Vi lever i en globaliserad värld. Det betyder inte att vi ska tro på alla de som använder ordet globalisering som täckmantel för att minska löntagarnas makt i arbetslivet, i både Sverige och i andra länder. Däremot påverkar ett lands politiska beslut andra länders vardag snabbare än förut. Det kan handla om försämrad a-kassa, ekonomiska frizoner utan rättigheter, och skatteparadis där kapital kan gömmas undan.

Men det kan faktiskt lika gärna handla om beslut som leder till det bättre för det stora folkflertalet på jorden. Men det gör sig inte själv, utan kräver globala strategier. Medan kapitalet för sig relativt fritt internationellt, finns ingen politiskt arena på samma nivå. Att det skulle skapas en sådan den närmaste framtiden, låter inte troligt.

Som jag ser det, är den enda kraften mot globaliseringens negativa sidor den internationella fackliga rörelsen.

För att facket ska vara en motkraft att räkna med i framtiden måste vi agera både nationellt och internationellt. Ett steg till en ökad facklig enighet över gränserna togs i november då två fackliga internationaler slog ihop sig till en enda med 168 miljoner medlemmar.

Men det finns fler steg att ta. Det är minst lika viktigt att vi samlas tiotusental runt om i Sverige för att manifestera mot urholkning av a-kassan som  att vi står upp för textilarbetarna på Sri Lanka, som kämpar för att få bilda fackklubbar. Lika viktigt att vi tar kampen för att höja våra löner här som att vi är med och jobbar för att sjöfolket på bekvämlighetsflaggade båtar får ut den lön de har rätt till. Och inte minst, att vi samarbetar med alla andra om vill ha en annan globalisering än den vi har idag.

Helt enkelt, att vi tillsammans kämpar för att vinnarna ska kompensera de som kommer sämre ut. En annan värld är möjlig, och vi ska inte underskatta kraften när folket kommer på fötter. Se bara på Latinamerika. Lula, facklig kämpe under diktaturen i Brasilien, valdes till  president med rekordsiffror 2002. Sedan dess har folk i land efter land fått nog, rest sig upp och ställt sig samman. Det lämnar inte ens G8-ländernas ledare oberörda.