Aftonbladet 23 maj 1989; Kina och våldtäkter

För att inte vara i vägen för kompisen som satte upp lister i mitt kök, drog jag in i klädkammaren efter att första koppen kaffe var urdrucken. Därifrån fortsatte jag till hyllorna i hallen och sovrummet och nu står påsar med tidningar, papper, tavelramar och annat krafs i den ommöblerade hallen. Det tog tid - det var en ansenlig mängd av mat- , sy- och sjöfolkstidningar som skulle bläddras igenom - inget kan slängas i blindo. Risken att fastna i läsning istället för röjning ökar ju längre tiden lider, men igår hann jag så klart jag ville innan jag satte mig med ett gammalt Aftonblad.

Tisdagen den 23 maj 1989 är det ifrån och har efter flera genombläddringar ingen aning om varför just den är sparad. Inte är ledarsidans artikel om landstingens vara eller inte vara. Inte heller omslaget med ABs upprop för att funktionshindrade Agata 2 år ska få stanna och inte utvisas. Jan Stenmarks listiga bildtexter eller Jacob Dahlins krönika hade kunnat vara anledning, men nä. Texterna om studentupproret i Kina var intressanta att läsa idag men inte värda att spara en tidning för. Artikeln där den nya Säpochefen delger att han ätit korv med Ebbe Karlsson  20 år tidigare - inte troligt sparskäl. Inte heller texterna om pyromaner, Helénmordet, basketens kamp mot knarket eller den om TBE-varningen vid Östersjökusten.

Kanske är det helsidorna med insändare och krönikan av M-P Boethius som är en uppföljning på gårdagens artiklar om våldtagna kvinnors rättslöshet i Sverige. Ord om dåligt bemötande av polis och vård och ord om hårdare straff. M-P listar vad som behöver göras: ny våldtäktslag, bättre utbildade poliser, mer stöd till kvinnojourerna, pojkars rätt till sina föräldrar, särskilt sina pappor vilket kräver sex timmars arbetsdag. Hon avslutar: "...att förvandla Sverige från ett u-land när det gäller kvinnors rätt till en rättstat som inte lämnar de mest utsatta i sticket."

Nu är det sjutton år senare och ser man på M-Ps lista har det gått åt rätt håll. Lagen har skärpts, kvinnojourerna har fått mer resurser (men förutsätter fortfarande massor av ideella insatser) och papporna tar iallafall ut en aning mer av sina föräldradagar. Sextimmars arbetsdag ser ut att vara långt borta, men inom många branscher har arbetstiden förkortats med någon timme i veckan.

Jag tycker också att tonen om väldtäkter har ändrats i allafall i den offentliga bilden och i allafall när det handlar om överfallsvåldtäkter. Sedan ser det ut att vara en mycket längre väg att vandra när det handlar om de mest förekommande våldtäkterna. De som begås av  män som känner sitt offer. På en fest, efter en kväll på krogen eller inom förhållandet/äktenskapet. Av något skäl ses de inte som lika mycket övergrepp som de som når medias framsidor.

Det mest skrämmande är att det finns forskning som visar att man bland dagens tonåringar oavsett kön, tycker att tjejen får skylla sig själv. För att hon var full, för att hon följde med, för att hon sände signaler, för att hon haft sex tidigare. Att det inte är riktiga våldtäkter - sådana är det bara snuskgubbar som gör, inte bästa kompisen eller en av killarna i gänget. Här har vuxenvärlden en del kvar att göra. Ett sätt att börja är att läsa och diskutera kriminalreportern och journalisten Katarina Wennstams två böcker som handlar om detta.

Flickan och skulden, som är en reportagebok om ett antal uppmärksammade gruppvåldtäktsmål. Med medkänsla och ilska skriver hon om de övergrepp som äger rum mitt i vår upplysta vardag - både våldtäkterna och det som sker efteråt.

En riktig våldtäktsman skriver hon med fokus riktat mot gärningsmännen. Vilka är de? Vad driver dem? Hur uppfattar vi dem? Även detta en reportagebok rik på intervjuer, diskussion och fakta.





Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn
Kom ihåg mig?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits