Kan man förlåta?
Jakten på den eviga ungdomen pågår oavbrutet i tidningsannonser, reportage, filmer och reklamfilmer. Vi ska alla se ut som okyssta femtonåringar utan minsta spår som visar livserfarenhet. Men hur många av oss skulle verkligen vilja vara fjortisar igen. Ingen av oss som njöt ost och vin ihop under gårdagskvällen i allafall (även om jag skulle vilja ha tillbaka minnesförmågan...stod med månadskortet i handen för att i nästa sekund tappa bort det.. för evigt verkar det som. Suck).
Samtidigt som vinet rusade våra huvuden fyllde barn- och ungdomsminnet vårt luftrum. Dråpligheter och roligheter från tre olika vinklar av verkligheten. Som att jag tog med mig finska talskivor (a la Jarl Borssen) till roliga timmen och som fröken i någon missriktad snällhet spelade...i en klass där ingen mer än jag förstod språket. En av killarna skrattade helt hysteriskt...
Steg för steg blev tongångarna allvarligare. Om hur man känt sig udda, sådant man haft komplex för, utanförskap och grader av mobning - tonårstiden ar verkligen ingen dans på rosor. Slutligen landade vi bland de mörkaste minnena. De som man helst hade varit utan. Då man själv varit elak eller den tysta delen som gör att dumheter kan pågå.När man visste att man betedde sig som en riktig skit men gjorde det ändå. För att skräcken att själv bli lämnad utanför var den starkaste känslan.
Och vi pratade om det egna behovet att be om förlåtelse, för sånt som hänt för trettio år sedan. Alla vi mindes precis vem och för vad. Men de vi skulle vilja göra det hos - skulle de personerna kunna urskilja en enstaka händelse ur den flod av pennalism som skolåren var?
Våra svar var inte lika solklara som Nelson Mandelas. Varför skulle just vi bli förlåtna. Skulle vi själva vilja/kunna förlåta andras taskigheter eller räcker det med att man som vuxen förstår varför någon gjorde det den gjorde. Och att hur man än gör går det gjorda inte att ta tillbaka.
Samtidigt som vinet rusade våra huvuden fyllde barn- och ungdomsminnet vårt luftrum. Dråpligheter och roligheter från tre olika vinklar av verkligheten. Som att jag tog med mig finska talskivor (a la Jarl Borssen) till roliga timmen och som fröken i någon missriktad snällhet spelade...i en klass där ingen mer än jag förstod språket. En av killarna skrattade helt hysteriskt...
Steg för steg blev tongångarna allvarligare. Om hur man känt sig udda, sådant man haft komplex för, utanförskap och grader av mobning - tonårstiden ar verkligen ingen dans på rosor. Slutligen landade vi bland de mörkaste minnena. De som man helst hade varit utan. Då man själv varit elak eller den tysta delen som gör att dumheter kan pågå.När man visste att man betedde sig som en riktig skit men gjorde det ändå. För att skräcken att själv bli lämnad utanför var den starkaste känslan.
Och vi pratade om det egna behovet att be om förlåtelse, för sånt som hänt för trettio år sedan. Alla vi mindes precis vem och för vad. Men de vi skulle vilja göra det hos - skulle de personerna kunna urskilja en enstaka händelse ur den flod av pennalism som skolåren var?
Våra svar var inte lika solklara som Nelson Mandelas. Varför skulle just vi bli förlåtna. Skulle vi själva vilja/kunna förlåta andras taskigheter eller räcker det med att man som vuxen förstår varför någon gjorde det den gjorde. Och att hur man än gör går det gjorda inte att ta tillbaka.
Kommentarer:
Trackback