Den allra bästa boken
Mattias alla bilar. Så heter den bästa boken jag läst. Fröken hade gjort ett bibliotek i klassrummet och vi fick låna en bok bar. Som sjuåring lockade bilderna minst lika mycket som orden.
Satt på trappan till Livsboms livs och slukade orden som bildade meningar som hade något att berätta. Kom hem de två timmar senare som det tog att läsa boken till en hysteriskt orolig mamma som kunde ännu mindre svenska än jag. Och efter det har jag inte slutat läsa.
Nej, den bästa boken är Frimärksmysteriet på Loberga eller Lotta i topp. Lottas liv med kompisen Giggi där mycket gick fort men fel var inbunden med röd rygg och flickbok, så de fick jag läsa. De rödhåriga tvillingdeckarnas Klas och Göran mysterielösande med den alltid lika prudenlige kusin Hubert hade grön rygg. Men de var inte för pojkar utan ungdomar, så det kunde jag också läsa. Värre var det för mina bröder..
Det absolut bästa bokvärlden har att erbjuda är Väino Linnas torpartrilogi. Om mina rötter och min historia läste jag sida upp ich sida ner. Ingen stund var för kort. Var en lärare sen, kom inte bussen på utsatt tid då blev boken uppslagen. Den finska titeln har jag sett sedan tidiga år, men jag trodde länge, länge att det var tre kärleksromaner.
Eller kanske är vältummade Längst därnere av Gunter Wallraff den bästa. Den där han lever utklädd till turkisk gästarbetare i Tyskland. Eller Majgull Axelssons Rosario är död. En hemskt bra bok i ordens fulla bemärkelse som visar en rå sanning om hur västvärldens män sexuellt utnyttjar filippinska barn.
Fast är det ändå inte John Steinbecks skildringar om de udda existenserna i mellersta Kalifornien som är det bästa som skrivits. Han fick nobelpriset men blev inte profet på hemmaplan, i alla fall inte så länge han levde.
Alla de som förgyller mina tågresor till jobbet; Elisabeth Georges mordgåtor i engelsk miljö, Arto Paasilinnnas skrönor med stark tro på människan, boken om Pol Pot, den om Latinamerika. Barbara Cartland somnade jag till en och annan natt i hytten under vattenlinjen på NordEstonia. Hemma växer högarna av oläst som lockar och pockar.
Alla är de bra på sitt sätt. Haft något att säga just där och just då, några mer än en gång. Eller fyllt några timmar med förströelse och verklighetsflykt. Och hur ska jag kunna välja en enda bok av alla som passerat sedan slutet av sextiotalet?
Men när jag tänker efter lite tror jag att jag vet. Det finns en bok som är bättre än alla andra. För min del heter den Mattias alla bilar. Alltså den som öppnar porten in i den förtrollade värld som litteraturen erbjuder.
Satt på trappan till Livsboms livs och slukade orden som bildade meningar som hade något att berätta. Kom hem de två timmar senare som det tog att läsa boken till en hysteriskt orolig mamma som kunde ännu mindre svenska än jag. Och efter det har jag inte slutat läsa.
Nej, den bästa boken är Frimärksmysteriet på Loberga eller Lotta i topp. Lottas liv med kompisen Giggi där mycket gick fort men fel var inbunden med röd rygg och flickbok, så de fick jag läsa. De rödhåriga tvillingdeckarnas Klas och Göran mysterielösande med den alltid lika prudenlige kusin Hubert hade grön rygg. Men de var inte för pojkar utan ungdomar, så det kunde jag också läsa. Värre var det för mina bröder..
Det absolut bästa bokvärlden har att erbjuda är Väino Linnas torpartrilogi. Om mina rötter och min historia läste jag sida upp ich sida ner. Ingen stund var för kort. Var en lärare sen, kom inte bussen på utsatt tid då blev boken uppslagen. Den finska titeln har jag sett sedan tidiga år, men jag trodde länge, länge att det var tre kärleksromaner.
Eller kanske är vältummade Längst därnere av Gunter Wallraff den bästa. Den där han lever utklädd till turkisk gästarbetare i Tyskland. Eller Majgull Axelssons Rosario är död. En hemskt bra bok i ordens fulla bemärkelse som visar en rå sanning om hur västvärldens män sexuellt utnyttjar filippinska barn.
Fast är det ändå inte John Steinbecks skildringar om de udda existenserna i mellersta Kalifornien som är det bästa som skrivits. Han fick nobelpriset men blev inte profet på hemmaplan, i alla fall inte så länge han levde.
Alla de som förgyller mina tågresor till jobbet; Elisabeth Georges mordgåtor i engelsk miljö, Arto Paasilinnnas skrönor med stark tro på människan, boken om Pol Pot, den om Latinamerika. Barbara Cartland somnade jag till en och annan natt i hytten under vattenlinjen på NordEstonia. Hemma växer högarna av oläst som lockar och pockar.
Alla är de bra på sitt sätt. Haft något att säga just där och just då, några mer än en gång. Eller fyllt några timmar med förströelse och verklighetsflykt. Och hur ska jag kunna välja en enda bok av alla som passerat sedan slutet av sextiotalet?
Men när jag tänker efter lite tror jag att jag vet. Det finns en bok som är bättre än alla andra. För min del heter den Mattias alla bilar. Alltså den som öppnar porten in i den förtrollade värld som litteraturen erbjuder.
Kommentarer:
Trackback