6-8 brödskivor om dagen
En av de mest hågkomna reklamkampanjerna var den om att Socialstyrelsen rekommenderar 6-8 brödskivor om dagen. De orden fyllde stortavlor och tidningssidor på sjuttiotalet, radio- och tevereklam hade (dessbättre) inte sett dagens ljus.
Under senare år har jag då och då frågat folk vem som var avsändaren. Förutom alla förvånade blickar över en så självklar fråga har svaret jag fått, med ett undantag, varit Socialstyrelsen, så klart. Men det är varken så klart eller rätt svar.
Avsändaren var branschorganisationen Brödinstitutet. De tog Socialstyrelsens kostexpertgrupps slutsatser och räknade om de till brödskivor. Helt enkelt för att de ville sälja mer bröd.
Sovjetfasoner och överförmynderi var vanliga ord på insändarsidor, vid fikabord och annorstädes där kampanjen diskuterades. Oavsett vilka fasoner vi tyckte att det var så lydde vi budskapet. Brödförsäljningen ökade rejält, med tolv procent under tre år och har fortsatt öka sedan dess. Numera mumsar vi i oss 54 kg bröd mot sjuttiotalets 36 kilo. Det blir någonstans mellan tre och fem skivor: en bit kvar till det uppsatta försäljningsmålet.
Det återstår att se om Brödinstitutet kommer att kampanja igen. Om så, tvivlar jag på att de kan flyckas med samma genomslag en gång till. Reklambruset kräver mer idag än deras förra gång. Jag har dock inte det minsta tvivel att nästa deras annons inte kommer att vara i myndighetsförklädnad. Inte heller tiderna är desamma som för trettio år sedan.
Under senare år har jag då och då frågat folk vem som var avsändaren. Förutom alla förvånade blickar över en så självklar fråga har svaret jag fått, med ett undantag, varit Socialstyrelsen, så klart. Men det är varken så klart eller rätt svar.
Avsändaren var branschorganisationen Brödinstitutet. De tog Socialstyrelsens kostexpertgrupps slutsatser och räknade om de till brödskivor. Helt enkelt för att de ville sälja mer bröd.
Sovjetfasoner och överförmynderi var vanliga ord på insändarsidor, vid fikabord och annorstädes där kampanjen diskuterades. Oavsett vilka fasoner vi tyckte att det var så lydde vi budskapet. Brödförsäljningen ökade rejält, med tolv procent under tre år och har fortsatt öka sedan dess. Numera mumsar vi i oss 54 kg bröd mot sjuttiotalets 36 kilo. Det blir någonstans mellan tre och fem skivor: en bit kvar till det uppsatta försäljningsmålet.
Det återstår att se om Brödinstitutet kommer att kampanja igen. Om så, tvivlar jag på att de kan flyckas med samma genomslag en gång till. Reklambruset kräver mer idag än deras förra gång. Jag har dock inte det minsta tvivel att nästa deras annons inte kommer att vara i myndighetsförklädnad. Inte heller tiderna är desamma som för trettio år sedan.
När slutade folk säga Hej då?
Så länge jag minns har man på svenska sagt Hej när man setts och hej då när man skilts åt. Det hade jag lite svårt att lära mig när jag var liten. Där jag kommer ifrån sa man hei i början och hei, hei i slutet -oavsett stavningen är uttalet nästintill detsamma.
När jag var på stan idag kom jag på att det var länge sedan jag hörde Hej då. Inte så att det ersatts med tystnad i affärer, i slutet av telefonsamtal eller efter korta snack på trottoaren. Nej, numera sägs allt som oftast Hej, hej istället.
Tänk om det är ytterligare en signal på det svenska språkets förflackning som pågått så länge folk pratat det :).
När jag var på stan idag kom jag på att det var länge sedan jag hörde Hej då. Inte så att det ersatts med tystnad i affärer, i slutet av telefonsamtal eller efter korta snack på trottoaren. Nej, numera sägs allt som oftast Hej, hej istället.
Tänk om det är ytterligare en signal på det svenska språkets förflackning som pågått så länge folk pratat det :).
Visitkortet kan avslöja
I slutet av mars eller i början av april försökte någon sno min bil som står utanför mitt fönster. En gammal Golf som står oanvänd vintertid men som fyller mina körbehov sommartid. Så billig att en helförsäkring sannolikt skulle kosta mer än vad hela bilen gjorde. Ingen idé att ha mer än trafikdito.
Det blev dags att besikta och därmed plocka ur det vinterdöda batteriet. Men jag kom inte så långt. När jag satte mig i förarsätet tog det några sekunder och så såg jag alla lösa elsladdar. Först trodde jag att nån varit så dum att de tänkt sno den uråldriga radien men sedan upptäckte jag att rattlåset var borta.
Första tanken var "Ha! Tji fick ni. Vad hjälper tjuvkoppling om batteriet är dött!" Den andra var "Varför skyfflade jag bort snön för två veckor sedan. De hade struntat i min bil om de varit tvungna att ta bort snön själva - de hade de synts för mycket" Den tredje "Boka av besiktningstiden".
Blev aldrig arg, mest irriterad över att det blev en massa krångel med att ragga ur verkstad och så. Tänkte faktiskt inte ens på att polisanmäla - har ju ingen stöldförsäkring.
Nu rullar bilen fint igen, körde premiärrundan i onsdags bland annat en sväng till macken. Döm om min förvåning när hittar ett visitkort som inte är varken mitt eller någon av mina kompisars, när jag står och väntar på min tur att fylla tanken.
På ena sidan står de förtryckta uppgifterna till en person som jobbar som uppsökare inom narkomanvården, på den andra ditskrivna uppgifter på en annan inklusive en bokad mötestid. Nu väntar jag bara på att det ska bli måndag. Då tänkte jag ringa upp och berätta att kortet legat i min bil och att det har hampat sig så att det varit inbrott i den. Inte för att det ändrar nåt i sak, men om det skulle hampa sig så att det är boven som tappat visitkortet, ja då kan det vara att uppsökaren får kännedom om det.
Det blev dags att besikta och därmed plocka ur det vinterdöda batteriet. Men jag kom inte så långt. När jag satte mig i förarsätet tog det några sekunder och så såg jag alla lösa elsladdar. Först trodde jag att nån varit så dum att de tänkt sno den uråldriga radien men sedan upptäckte jag att rattlåset var borta.
Första tanken var "Ha! Tji fick ni. Vad hjälper tjuvkoppling om batteriet är dött!" Den andra var "Varför skyfflade jag bort snön för två veckor sedan. De hade struntat i min bil om de varit tvungna att ta bort snön själva - de hade de synts för mycket" Den tredje "Boka av besiktningstiden".
Blev aldrig arg, mest irriterad över att det blev en massa krångel med att ragga ur verkstad och så. Tänkte faktiskt inte ens på att polisanmäla - har ju ingen stöldförsäkring.
Nu rullar bilen fint igen, körde premiärrundan i onsdags bland annat en sväng till macken. Döm om min förvåning när hittar ett visitkort som inte är varken mitt eller någon av mina kompisars, när jag står och väntar på min tur att fylla tanken.
På ena sidan står de förtryckta uppgifterna till en person som jobbar som uppsökare inom narkomanvården, på den andra ditskrivna uppgifter på en annan inklusive en bokad mötestid. Nu väntar jag bara på att det ska bli måndag. Då tänkte jag ringa upp och berätta att kortet legat i min bil och att det har hampat sig så att det varit inbrott i den. Inte för att det ändrar nåt i sak, men om det skulle hampa sig så att det är boven som tappat visitkortet, ja då kan det vara att uppsökaren får kännedom om det.
Svenska Föreningen i Oslo
Sedan 1990 finns Svenska Föreningen i Olso. Den hyr ut rum/lägenheter i kollektivboende till unga svenskar som åker dit för att jobba. Utöver detta kan de bistå med myndighetskontakter och jobbsökande. Men det är inte slut där. De ordnar också grillfester och barrundor för svenskarna som bor i ett land så långt borta från sitt hemland och där de talar ett konstigt språk.
Med andra ord, man bor utomlands i ett land där språket inte torde vara ett problem, men bor och umgås med svenskar. Som en av de sa: Det är kul att bo med svenskar i ett kollektiv. Jag tycker om norrmän men när jag kan hänger jag med svenskar för man har samma humor. En annan tycker att det är bra för att det alltid finns någon som kan hjälpa till med den u-landsartade byråkratin. Men Oslo är en toppenstad att bo i.
Sådana svenskkolonier och -föreningar finns överallt i världen där tillräckligt många svenskar samlas. Inget konstigt med det tycker jag. Det är tryggt med människor som man känner igen sig i, strunt detsamma att inte hade något gemensamt när man bodde i Sverige. Men man kan prata vuxenspråk med varandra, vilket kan vara svårt på ett språk man kan lite halvknackigt. Det är inte alltid så lätt att göra sig vänner bland de som bott i landet i generationer.
Men när man pratar om svenskar i utlandet har åtminstone jag aldrig hört orden integration, anpassning eller språktest.
Med andra ord, man bor utomlands i ett land där språket inte torde vara ett problem, men bor och umgås med svenskar. Som en av de sa: Det är kul att bo med svenskar i ett kollektiv. Jag tycker om norrmän men när jag kan hänger jag med svenskar för man har samma humor. En annan tycker att det är bra för att det alltid finns någon som kan hjälpa till med den u-landsartade byråkratin. Men Oslo är en toppenstad att bo i.
Sådana svenskkolonier och -föreningar finns överallt i världen där tillräckligt många svenskar samlas. Inget konstigt med det tycker jag. Det är tryggt med människor som man känner igen sig i, strunt detsamma att inte hade något gemensamt när man bodde i Sverige. Men man kan prata vuxenspråk med varandra, vilket kan vara svårt på ett språk man kan lite halvknackigt. Det är inte alltid så lätt att göra sig vänner bland de som bott i landet i generationer.
Men när man pratar om svenskar i utlandet har åtminstone jag aldrig hört orden integration, anpassning eller språktest.
Var är torskarna?
Idag rapporterar tidningarna om en kaféägare som bedrivit bordell och utnyttjat unga tjejer i Gislaved. Det finns också om att rättegången mot "Greveligan" som drivit bordeller i Stockholm startar på måndag.
Det är jättebra att det skrivs om det och synliggörs. Att man visar att det sexköp finns i Sverige, att hallickar utnyttjar både tjejer som bor här och bedriver trafficing.
Men hitintills har jag saknat en vinkel i uppföljningen. Ingen synliggör torskarna. Visserligen skriver AB idag om en landslagsstjärna som ha utnyttjat tjejer, men knappast för att visa på torskperspektivet utan för att han kan vara känd.
Har mejlat och frågat de gånger kvällspressen gjort reportageserier om sexhandel. Då när de skrivit om muskiga öststatsmän och ryska kvinnor som utnyttjar sina landsmanninor. Varje gång har svaret varit att det inte passar just nu, men en annan gång...
Den andra gången har ännu inte kommit. Kan det bero på att torskarna är vanliga svenska män?
Det är jättebra att det skrivs om det och synliggörs. Att man visar att det sexköp finns i Sverige, att hallickar utnyttjar både tjejer som bor här och bedriver trafficing.
Men hitintills har jag saknat en vinkel i uppföljningen. Ingen synliggör torskarna. Visserligen skriver AB idag om en landslagsstjärna som ha utnyttjat tjejer, men knappast för att visa på torskperspektivet utan för att han kan vara känd.
Har mejlat och frågat de gånger kvällspressen gjort reportageserier om sexhandel. Då när de skrivit om muskiga öststatsmän och ryska kvinnor som utnyttjar sina landsmanninor. Varje gång har svaret varit att det inte passar just nu, men en annan gång...
Den andra gången har ännu inte kommit. Kan det bero på att torskarna är vanliga svenska män?
Uttagning till Yrkes-VM i Göteborg
Förra gången drog yrkes-VM lika mycket folk som ett friidrotts-EM, men definivt inte lika mycket uppmärksamhet. Då vann Sverige 1 guld (industrielektriker), 4 silver (florist, yrkesförare, telekommunikation, skogsmaskinist) och 1 brons (byggnadsplåtslagare).
Nästa VM är 2007 och Just nu pågår uttagningarna till på Svenska mässan i Göteborg. Ungefär 300 deltagare under 22år tävlar i fyrtio olika yrken. Där fajtas bland annat kockar, servis, elektriker, frisörer och kylmontörer om platser i yrkeslandslaget som åker till Japan för att gräva guld.
Det är fri entré hela helgen. Bor du i krokarna, passa på, gå och se på ungdomar som visar upp helt andra talanger än de som syns i dokusåpor.
Nästa VM är 2007 och Just nu pågår uttagningarna till på Svenska mässan i Göteborg. Ungefär 300 deltagare under 22år tävlar i fyrtio olika yrken. Där fajtas bland annat kockar, servis, elektriker, frisörer och kylmontörer om platser i yrkeslandslaget som åker till Japan för att gräva guld.
Det är fri entré hela helgen. Bor du i krokarna, passa på, gå och se på ungdomar som visar upp helt andra talanger än de som syns i dokusåpor.
Omoral bör alltid klandras - inte min men alla andras.
- Jag vet inte om uppgifterna stämmer, säger Johan Ingerö, politisk sekreterare i fp enligt Expressen angående ryktesspridningen om Lars Danielsson förehavanden annandag jul. Han och Johanna Nylander också folkpartist har antingen slagit sina huvuden ihop eller tänkt själva, men de har bloggat nästan exakta ordalydelser.
Och precis som i vilket sämre fikarums-skitsnack har de landat i att det måste vara något skumt med varför Danielsson tiger. Deras har lett fram till att det måste handla om otrohet. Möjigen har det varit andras också- Ingerö hänvisar till journalister - men de andra har haft den goda smaken att inte sprida obekräftade rykten. Det är väl just därför de har bemötts med en enligt Ingerö, förvånande tystnad.
Ingerö och Nylander har gjort tvärtom, eldat under sina uppgifter som de inte vet att de stämmer.
När Mats Lindström skickade svärtande mejl om Reinfeldt till nyhetsredaktioner stod det inte på förrän Maud Olofsson och Lars Leijonborg (med all rätt) fördömde detta. De syntes i teve, hördes i radion och uttalade sig i tidningar. Mejlen var toppen på ett isberg, sossarna måste utreda och gå till botten med affären är kommentarer jag minns. Det måste finnas någon moral.
Men nu är det så tyst, så tyst. Ska bli intressant att se om Olofsson blir lika indignerad av falska rykten om opolitiska tjänstemän eller inte. Om moralen är lika viktig denna gång.
Leijonborg har hittills inte visat sig lika intresserad av att synas och höras i den här frågan. Nu är det pressekreteraren som får vara talesman som säger att de inte har någon anledning att kommentera det som står på privata bloggar. Tydligen inte ens när de är anställda av partiet..
Hade det varit en sosse eller vp:are som spred lösa rykten; hur många tror att pressekreteraren hade varit den som fått svara på journalistens fråga?
Och precis som i vilket sämre fikarums-skitsnack har de landat i att det måste vara något skumt med varför Danielsson tiger. Deras har lett fram till att det måste handla om otrohet. Möjigen har det varit andras också- Ingerö hänvisar till journalister - men de andra har haft den goda smaken att inte sprida obekräftade rykten. Det är väl just därför de har bemötts med en enligt Ingerö, förvånande tystnad.
Ingerö och Nylander har gjort tvärtom, eldat under sina uppgifter som de inte vet att de stämmer.
När Mats Lindström skickade svärtande mejl om Reinfeldt till nyhetsredaktioner stod det inte på förrän Maud Olofsson och Lars Leijonborg (med all rätt) fördömde detta. De syntes i teve, hördes i radion och uttalade sig i tidningar. Mejlen var toppen på ett isberg, sossarna måste utreda och gå till botten med affären är kommentarer jag minns. Det måste finnas någon moral.
Men nu är det så tyst, så tyst. Ska bli intressant att se om Olofsson blir lika indignerad av falska rykten om opolitiska tjänstemän eller inte. Om moralen är lika viktig denna gång.
Leijonborg har hittills inte visat sig lika intresserad av att synas och höras i den här frågan. Nu är det pressekreteraren som får vara talesman som säger att de inte har någon anledning att kommentera det som står på privata bloggar. Tydligen inte ens när de är anställda av partiet..
Hade det varit en sosse eller vp:are som spred lösa rykten; hur många tror att pressekreteraren hade varit den som fått svara på journalistens fråga?
Svenska språkets uppgång och fall
Läste just debatten om miljonsvenskan på DNs kultursidor . Eller rättare sagt debatterna för det handlar om två ämnen, kanske tom tre. Det ena om miljonsvenskan är ok, det andra om svenskaundervisningen är undermålig. Det tredje om modersmäl vs svenska. Och så lite undertoner av att svenska språket är på väg mot sin undergång. Jag håller med de båda första påståendena.
Det finns en "ta makten över sitt liv"-attityd i miljonsvensketanken. Att det är OK att prata svenska medbrytning, att det är OK att svenskan färgas med ord från de nya språken som talas i landet och sträcka på sig när några av dem kommer med i SAOL. Att det är OK att sträcka på sig och vara stolt även när man bor i förorterna. Att inte be om ursäkt med mössan ihand utan ta sin rättmätiga plats. Det gillar jag. De kvinnoförnedrande orden i sig gillar jag inte, men det gör jag inte på rikssvenska heller.
Många av dem som pratar miljonsvenska med varandra övergår till rikssvenska när de pratar med Rikssverige. Precis som jag anpassar mitt språk om jag är med i debatt eller sitter i fikarummet. Andra av dem har lärt sig svenska som vuxna och kommer aldrig att komma underfund med när det heter ett och när det heter en. Svenska är sannerligen inte lätt att lära sig som vuxen. Brytningen kommer också alltid att finnas.
Det får inte has som intäkt att klassa folk som mindre vetande eller tröga i att lära sig. Men så är det idag för hel del människor. Man orkar inte lyssna på den som inte pratar en känd svensk dialekt, man sorteras ut när man söker jobb, man blir inte tagen på allvar.
Att SFI inte fungerar smärtfritt och att svenskaundervisningen i förorterna inte heller alltid gör det är också lätt att hålla med om. Det är dock en annan fråga än miljonsvenskans vara eller inte vara. Alla barn måste ha rätt att ha godkänt i svenska när de slutar nian. De finns elever som kommit hit i femman-sexan eller ännu senare och då får man undervisa utfrån det - det kanske måste börja i någon årskurs lägre än vad deras ålder säger, eller gå ett år längre. Fördelen att ha rätten att lämna godkänd är att man kan ställa krav som elev. (när det var femgradig betygsskala fick man lämna med bara ettor - och alla visste att allt under tre var icke-godkänt - så elevmakten har onekligen ökat). Sedan gäller det att se till att skolan lever upp till det också och att fler elever/föräldrar lär sig att ställa krav.
SFIn mäste utgå efter de som går där, inte tvärtom. Fast sedan kommer nästa steg som är ännu svårare; om du inte får tillfälle att prata svenska någon annanstans än på SFI-timmarna, då får du ingen övning. Det är som att lära sig köra bil genom att läsa en bok men aldrig närma sig själva bilen. Och här kan man dra in en massa ämnen som integration och bostadspolitik men jag avstår den här gången.
MIna föräldrar får stå som exempel. De är inte unika utan ger sannolikt en bra bild hur inlärning av språk vanligtvis går till. Min pappas talade svenska blev aldrig bättre än knagglig och nyansfattig, men förstod mycket mer än han själv kunde uttrycka. Min mamma pratar flytande svenska. De kom hit samtidigt och är normalbegåvade. Skillnaden var att pappa hade ett jobb där det inte gick att prata och alla han jobbade med kom från vårt hemland. I mammas jobb pratades det svenska dagarna i ända. Men båda talade med tydlig brytning vilket många kände sig tvungna att kommentera, inte sällan med nedlåtande ton. Eller rätta, trots att det var helt förståeligt det de sa.
Modersmål vs svenskundervisning är inte ett antingen eller för mig. Bättre med båda två. Jag hoppar över alla argument om inlärning för det är inte ens forskarna överens om. Rätten till sitt eget språk hoppar jag också över. Argumentet att man kan lära sig hemma som det är så viktigt är dumt.. Med den logiken borde svenska barn få sin undervisning i ämnet svenska i hemmet de med.
Något jag ofta saknar i modersmålsdebatten är nyttoargumentet. Vi lever i en rörlig värld och språk är viktigt att kunna får vi lära oss. Då är det ypperligt att stärka och förbättra det språk man redan kan grunderna i. Så att man inte tappar det utan istället utvecklar det. För tappar gör man, inte bara svenskan utvecklar sig med tiden. Tänk vilken tillgång för svenska företag att ha anställda som kan språket (och i bästa fall kulturen) i det land man vill göra affärar i.
Eller är det så att det bara är vissa utvalda språk som är viktiga och värda att lära sig? Eller kanske så att det är finare att börja lära sig det vi tonåren/som vuxen än att ha det med sig i modersmjölken?
Kvittar vilket. Jag tror inte att varken modersmål eller miljonsvenska eller ungdomar kommer att dra ner det svenska språket i fördärvet. Har lärt mig att den mest rätta svenskan är den som lärdes ut när jag gick i skolan, men det tror jag inte på. Synd bara att det finns så många andra som gör det.
Det finns en "ta makten över sitt liv"-attityd i miljonsvensketanken. Att det är OK att prata svenska medbrytning, att det är OK att svenskan färgas med ord från de nya språken som talas i landet och sträcka på sig när några av dem kommer med i SAOL. Att det är OK att sträcka på sig och vara stolt även när man bor i förorterna. Att inte be om ursäkt med mössan ihand utan ta sin rättmätiga plats. Det gillar jag. De kvinnoförnedrande orden i sig gillar jag inte, men det gör jag inte på rikssvenska heller.
Många av dem som pratar miljonsvenska med varandra övergår till rikssvenska när de pratar med Rikssverige. Precis som jag anpassar mitt språk om jag är med i debatt eller sitter i fikarummet. Andra av dem har lärt sig svenska som vuxna och kommer aldrig att komma underfund med när det heter ett och när det heter en. Svenska är sannerligen inte lätt att lära sig som vuxen. Brytningen kommer också alltid att finnas.
Det får inte has som intäkt att klassa folk som mindre vetande eller tröga i att lära sig. Men så är det idag för hel del människor. Man orkar inte lyssna på den som inte pratar en känd svensk dialekt, man sorteras ut när man söker jobb, man blir inte tagen på allvar.
Att SFI inte fungerar smärtfritt och att svenskaundervisningen i förorterna inte heller alltid gör det är också lätt att hålla med om. Det är dock en annan fråga än miljonsvenskans vara eller inte vara. Alla barn måste ha rätt att ha godkänt i svenska när de slutar nian. De finns elever som kommit hit i femman-sexan eller ännu senare och då får man undervisa utfrån det - det kanske måste börja i någon årskurs lägre än vad deras ålder säger, eller gå ett år längre. Fördelen att ha rätten att lämna godkänd är att man kan ställa krav som elev. (när det var femgradig betygsskala fick man lämna med bara ettor - och alla visste att allt under tre var icke-godkänt - så elevmakten har onekligen ökat). Sedan gäller det att se till att skolan lever upp till det också och att fler elever/föräldrar lär sig att ställa krav.
SFIn mäste utgå efter de som går där, inte tvärtom. Fast sedan kommer nästa steg som är ännu svårare; om du inte får tillfälle att prata svenska någon annanstans än på SFI-timmarna, då får du ingen övning. Det är som att lära sig köra bil genom att läsa en bok men aldrig närma sig själva bilen. Och här kan man dra in en massa ämnen som integration och bostadspolitik men jag avstår den här gången.
MIna föräldrar får stå som exempel. De är inte unika utan ger sannolikt en bra bild hur inlärning av språk vanligtvis går till. Min pappas talade svenska blev aldrig bättre än knagglig och nyansfattig, men förstod mycket mer än han själv kunde uttrycka. Min mamma pratar flytande svenska. De kom hit samtidigt och är normalbegåvade. Skillnaden var att pappa hade ett jobb där det inte gick att prata och alla han jobbade med kom från vårt hemland. I mammas jobb pratades det svenska dagarna i ända. Men båda talade med tydlig brytning vilket många kände sig tvungna att kommentera, inte sällan med nedlåtande ton. Eller rätta, trots att det var helt förståeligt det de sa.
Modersmål vs svenskundervisning är inte ett antingen eller för mig. Bättre med båda två. Jag hoppar över alla argument om inlärning för det är inte ens forskarna överens om. Rätten till sitt eget språk hoppar jag också över. Argumentet att man kan lära sig hemma som det är så viktigt är dumt.. Med den logiken borde svenska barn få sin undervisning i ämnet svenska i hemmet de med.
Något jag ofta saknar i modersmålsdebatten är nyttoargumentet. Vi lever i en rörlig värld och språk är viktigt att kunna får vi lära oss. Då är det ypperligt att stärka och förbättra det språk man redan kan grunderna i. Så att man inte tappar det utan istället utvecklar det. För tappar gör man, inte bara svenskan utvecklar sig med tiden. Tänk vilken tillgång för svenska företag att ha anställda som kan språket (och i bästa fall kulturen) i det land man vill göra affärar i.
Eller är det så att det bara är vissa utvalda språk som är viktiga och värda att lära sig? Eller kanske så att det är finare att börja lära sig det vi tonåren/som vuxen än att ha det med sig i modersmjölken?
Kvittar vilket. Jag tror inte att varken modersmål eller miljonsvenska eller ungdomar kommer att dra ner det svenska språket i fördärvet. Har lärt mig att den mest rätta svenskan är den som lärdes ut när jag gick i skolan, men det tror jag inte på. Synd bara att det finns så många andra som gör det.
En birdie på första rundan
Sådär härligt trött som man blir av flera timmar ute i vårsolen och en artonhåls golfrunda. Visst hade man kunnat önska sig mer gräs på greenerna och färre kala fläckar på fairway men det hade kunnat varit mindre med. Hursom, det var suveränt skoj att komma ut på årets första runda.
Det är rätt häftigt bara att man träffar bollen efter ett halvårs klubbstillestånd, fast det blev en och annan ormdödare på rangen. Puttarna blev antingen för långa eller korta på övningsgreenen - att hitta känslan i händerna tog sin lilla stund.
Och så första slaget, en spikrak, lång drive slagen just dit där den ska ligga. Andra hålet glömmer jag helst, det tredje en missad birdieputt och vidare till fyran. Lite folk, ingen väntan, bara att pegga upp och slå ut på hål eller hål.
När rundan var slut summerade jag en birdie -alltid lika gott - en handfull par och lite annat också. I bilen hem korade vi våra bästa slag.Det brukar vi göra för i golf är det så lätt att älta det som hade kunnat gå bättre. Vann första matchen i en tävling som pågår till säsongen tar slut. Golfens handicapsystem gör att vi blir jämbördiga när det gäller resultatet. Det är inte många andra sporter man har utbyte av att spela med någon som är mycket bättre/sämre än man själv. Vinnaren bjuds på middag på en mysig liten krog här i stan.
Nu känns rundan i kinderna. De hettar trots att jag smörjde in den med faktor 15. Imorgon lär den kännas i kroppen som inte gjort mycket annat än kurerat en efterhängsen förkylning de senaste två veckorna. Men det är det värt!
Det är rätt häftigt bara att man träffar bollen efter ett halvårs klubbstillestånd, fast det blev en och annan ormdödare på rangen. Puttarna blev antingen för långa eller korta på övningsgreenen - att hitta känslan i händerna tog sin lilla stund.
Och så första slaget, en spikrak, lång drive slagen just dit där den ska ligga. Andra hålet glömmer jag helst, det tredje en missad birdieputt och vidare till fyran. Lite folk, ingen väntan, bara att pegga upp och slå ut på hål eller hål.
När rundan var slut summerade jag en birdie -alltid lika gott - en handfull par och lite annat också. I bilen hem korade vi våra bästa slag.Det brukar vi göra för i golf är det så lätt att älta det som hade kunnat gå bättre. Vann första matchen i en tävling som pågår till säsongen tar slut. Golfens handicapsystem gör att vi blir jämbördiga när det gäller resultatet. Det är inte många andra sporter man har utbyte av att spela med någon som är mycket bättre/sämre än man själv. Vinnaren bjuds på middag på en mysig liten krog här i stan.
Nu känns rundan i kinderna. De hettar trots att jag smörjde in den med faktor 15. Imorgon lär den kännas i kroppen som inte gjort mycket annat än kurerat en efterhängsen förkylning de senaste två veckorna. Men det är det värt!
Årets fotbollslåtar
Tomas Ledin har hottat upp "Vi är på gång" och den håller, åtminstone det jag har hört av den. Det lär iaf inte bli några problem med att sjunga med i refrängen. Vi sextio-sjuttiotalister kan den i sömnen, säkert många som är födda årtiondet efter. också. Nittiotalisterna och de ännu yngre får lära sig men det gör de snabbt i den åldern, häpp.
Utöver den officiella låten finns det tre till att lyssna och rösta på på Aftonbladet. Go, go Sweden med Ola, Du och jag och Glenn Hysen med MIcke Syd och Whos da man med Elias feat. Frans. Den sista är en hyllningslåt till Zlatan, som blev glad av låten. Det visste jag att han skulle bli, säger sångaren Frans. Kaxigt? Nä, inte av en sjuåring som på skön skånska sjunger släng dig i väggen Zidane, Ich liebe dich Ibrahimovic!
Undrar om Ledin blir lika glad när han blir brädad av en förstagluttare?
Utöver den officiella låten finns det tre till att lyssna och rösta på på Aftonbladet. Go, go Sweden med Ola, Du och jag och Glenn Hysen med MIcke Syd och Whos da man med Elias feat. Frans. Den sista är en hyllningslåt till Zlatan, som blev glad av låten. Det visste jag att han skulle bli, säger sångaren Frans. Kaxigt? Nä, inte av en sjuåring som på skön skånska sjunger släng dig i väggen Zidane, Ich liebe dich Ibrahimovic!
Undrar om Ledin blir lika glad när han blir brädad av en förstagluttare?
140 sidor Kent Andersson
Högtidsstund var det att öppna postpaketet som rymde Kent Anderssons visor, dikter och ballader.
PÅ det vaniljgula omslaget möter man hans klara, öppna blick. Innanför pärmarna alla dessa ord som blivit till strofer som roar, väcker ilska eller värme i hjärteroten. Bilder från föreställningar, på en ung och en äldre Kent - hela tiden med glöden i ögonen. Verkligen en bok att bläddra i, läsa en dikt ur som sätter tankarna i rullning. Den kommer inte att hitta in i bokhyllan än på länge.
Och visst var den med min favorit av Kent Andersson: Sången om dvärgarna. Med en bild på Kent himself när han framför den i sjuttiotalets mitt i föreställningen Gropen. Slutna ögon riktade uppåt. Knutna nävar nära kroppen - just så såg han ut när jag hörde honom mer än femton år senare. Här är de sista verserna av fjorton:
Vad slåss en dvärg för? Detsamma som du!
Det vimlar av dvärgar i världen nu!
Förkrympa av maktspråk och lagarnas text
förbannar han dom som har hämmat hans växt.
Då knyter han näven och reser sig opp
med stigande vrede och växande kropp!
O, ni som växer er höga som bergen
där himlen är klarblå och sikten fri:
Fruktar ni inte den framtid då dvärgen
växer sig hundrafalt högre än ni?
PÅ det vaniljgula omslaget möter man hans klara, öppna blick. Innanför pärmarna alla dessa ord som blivit till strofer som roar, väcker ilska eller värme i hjärteroten. Bilder från föreställningar, på en ung och en äldre Kent - hela tiden med glöden i ögonen. Verkligen en bok att bläddra i, läsa en dikt ur som sätter tankarna i rullning. Den kommer inte att hitta in i bokhyllan än på länge.
Och visst var den med min favorit av Kent Andersson: Sången om dvärgarna. Med en bild på Kent himself när han framför den i sjuttiotalets mitt i föreställningen Gropen. Slutna ögon riktade uppåt. Knutna nävar nära kroppen - just så såg han ut när jag hörde honom mer än femton år senare. Här är de sista verserna av fjorton:
Vad slåss en dvärg för? Detsamma som du!
Det vimlar av dvärgar i världen nu!
Förkrympa av maktspråk och lagarnas text
förbannar han dom som har hämmat hans växt.
Då knyter han näven och reser sig opp
med stigande vrede och växande kropp!
O, ni som växer er höga som bergen
där himlen är klarblå och sikten fri:
Fruktar ni inte den framtid då dvärgen
växer sig hundrafalt högre än ni?
Leve vårdcentralen!
Den senaste tio dagarnas hostande och snytande har gett magmusklerna dygnet runtträning. Bra eftersom jag inte orkat köra varken situps eller något annat. Nattsömnen har det inte var mycket betjänt med. Möjigen har jag även väckt grannarna med mina kikhosteliknande hostanfall, mitt i natten låter det som de går igenom vilken ljudisolering som helst.
Att gå till doktorn för lite förkylning är inte min grej, är sällan sjuk. När det händer funkar det bra med treo och annat receptfritt. När jobbarkompisen efter en vanlig hostattack kallade mig Kameliadamen tyckte jag att det kunde vara läge. Drog till Cityakuten efter tiofikat - i ogjort ärende. Öron-näsa-hals-läkaren var överbokad redan när jag kom.
Tillbaka till jobbet, fram med numret till vårdcentralen hemma, en minuts väntan i telefon och vips hade jag en tid fyra timmar senare. Väl på plats kom jag in till doktorn på utsatt tid, vi pratade lite, ett par blodprover togs, vi pratade lite till och så skrev hon två recept som med ett klick fanns på apoteket - Inga papper att slarva bort längre. Hostmedicin och antibiotika. Snabbsänkan visade på bakterier .Vilken sort vet vi på måndag då det andra provet är analyserat. Jag ringer dig då, sa doktorn och med de orden skiljdes vi åt.
Fram med leget på apoteket och mindre än en timme efter jag klev in hos doktorn stod jag med flaska och piller i hand. Snacka om smidigt. Vilken tur att Cityakuten var full. Enligt hörsägen brukar man hinna läsa en bättre tegelsten medan väntar.
Mina erfarenheter av vårdcentralen hemma är få, har haft turen att hålla mig hyfsat frisk. Men de minnen jag har är goda. Smidiga både i telefon och när man är på plats. För mig är det svårt att få ihop det med alla historier om väntan och inkompetens.
Har jag hittat nålen i höstacken eller är det så här det brukar vara? Själv tror jag på det senare. Vi berättar sällan om det som är bra och brer på lite extra när det inte funkar som det ska. Det är lättare att peka finger och skrika Bu och klappa händer och ropa Heja vårdcentralen!
Att gå till doktorn för lite förkylning är inte min grej, är sällan sjuk. När det händer funkar det bra med treo och annat receptfritt. När jobbarkompisen efter en vanlig hostattack kallade mig Kameliadamen tyckte jag att det kunde vara läge. Drog till Cityakuten efter tiofikat - i ogjort ärende. Öron-näsa-hals-läkaren var överbokad redan när jag kom.
Tillbaka till jobbet, fram med numret till vårdcentralen hemma, en minuts väntan i telefon och vips hade jag en tid fyra timmar senare. Väl på plats kom jag in till doktorn på utsatt tid, vi pratade lite, ett par blodprover togs, vi pratade lite till och så skrev hon två recept som med ett klick fanns på apoteket - Inga papper att slarva bort längre. Hostmedicin och antibiotika. Snabbsänkan visade på bakterier .Vilken sort vet vi på måndag då det andra provet är analyserat. Jag ringer dig då, sa doktorn och med de orden skiljdes vi åt.
Fram med leget på apoteket och mindre än en timme efter jag klev in hos doktorn stod jag med flaska och piller i hand. Snacka om smidigt. Vilken tur att Cityakuten var full. Enligt hörsägen brukar man hinna läsa en bättre tegelsten medan väntar.
Mina erfarenheter av vårdcentralen hemma är få, har haft turen att hålla mig hyfsat frisk. Men de minnen jag har är goda. Smidiga både i telefon och när man är på plats. För mig är det svårt att få ihop det med alla historier om väntan och inkompetens.
Har jag hittat nålen i höstacken eller är det så här det brukar vara? Själv tror jag på det senare. Vi berättar sällan om det som är bra och brer på lite extra när det inte funkar som det ska. Det är lättare att peka finger och skrika Bu och klappa händer och ropa Heja vårdcentralen!
Folkpartiet några dagar efter
Inte blev det mycket till debatt efter söndagens timmeslånga program om folkpartiet. Undrar varför.
För man kan diskutera ur minst tre vinklar.
1. Vad betydde Leijonborgs ord om fp inte om tio år på på villkorsvis kommer att ha efterapat Venstre, när han slänger in världens reservation efter det?
2. Vad betyder det för partidemokratin om mediautspel blir viktigare än nattmanglingar på landsmötena ? jag tycker inte heller att nattmanglingar har ett egenvärde, men om dagtiden inte räcker till kan det vara nödvändigt - det är ju på landsmötena som partipolitiken ska formas, eller?
3. Om programmet var så enögt och konspiratoriskt att det gav en helt fel bild av fp, vilken är bilden då?
För min del kändes Leijonborgs brasklapp där i slutet långt ner i magbotten. Och det var definitivt inte en skön kittling.
För man kan diskutera ur minst tre vinklar.
1. Vad betydde Leijonborgs ord om fp inte om tio år på på villkorsvis kommer att ha efterapat Venstre, när han slänger in världens reservation efter det?
2. Vad betyder det för partidemokratin om mediautspel blir viktigare än nattmanglingar på landsmötena ? jag tycker inte heller att nattmanglingar har ett egenvärde, men om dagtiden inte räcker till kan det vara nödvändigt - det är ju på landsmötena som partipolitiken ska formas, eller?
3. Om programmet var så enögt och konspiratoriskt att det gav en helt fel bild av fp, vilken är bilden då?
För min del kändes Leijonborgs brasklapp där i slutet långt ner i magbotten. Och det var definitivt inte en skön kittling.
Smutsar inte ner mina händer
I min kommun finns nationaldemokraterna. De har två platser i kommunfullmäktige, skriver motioner - den ena på sämre svenska efter den andra. De delar flygblad på stan och demonstrerade 1 maj. De i bästa fall trettio personerna fyllde inte ens en bråkdel av torget, undrar om inte poliserna var fler. VDet kändes rätt skönt att de inte samlade fler, trots att folk kommmit från andra kommuner.
Löjliga såg de ut dessa nästan bara män under trettio - även om det tar emot att kalla dem män - när de lyssnade på partiets chefsideolog som själv är invandrare. Ännu löjligare blir det när nationalister pratar om sitt internationella arbete.
Varje gång jag möter en flygbladsutdelare passerar jag inte utan säger några ord .Om att jag inte vill ta i deras material med tång. Att jag läst flygbladet och tycker att det är både ovärdigt , faktafattigt och felaktigt. Att jag inte vill smutsa mina händer med det. För något år sedan fick jag sura efterslängar. Numera säger de ingenting, mao ingen chans att kunna få till en debatt. För det klarar inte fotfolket.
Dessvärre försvinner de inte bara för att vi är många som tycker att de är en samling fjantar. Deras populistiska budskap med vit överhöghet lockar främst arbetarklassens grabbar. Så såg det ut på torget iallafall. Grabbar som skolan inte klarat att hantera, grabbar som har det tufft på arbetsmarknaden, om de ens kommer in i den. Det vet de som formulerar budskapen. Med populism gör man någon annan till syndabock och eldar man under rädsla och osäkerhet som steg för steg riskera att bytas ut till hat.
Löjliga såg de ut dessa nästan bara män under trettio - även om det tar emot att kalla dem män - när de lyssnade på partiets chefsideolog som själv är invandrare. Ännu löjligare blir det när nationalister pratar om sitt internationella arbete.
Varje gång jag möter en flygbladsutdelare passerar jag inte utan säger några ord .Om att jag inte vill ta i deras material med tång. Att jag läst flygbladet och tycker att det är både ovärdigt , faktafattigt och felaktigt. Att jag inte vill smutsa mina händer med det. För något år sedan fick jag sura efterslängar. Numera säger de ingenting, mao ingen chans att kunna få till en debatt. För det klarar inte fotfolket.
Dessvärre försvinner de inte bara för att vi är många som tycker att de är en samling fjantar. Deras populistiska budskap med vit överhöghet lockar främst arbetarklassens grabbar. Så såg det ut på torget iallafall. Grabbar som skolan inte klarat att hantera, grabbar som har det tufft på arbetsmarknaden, om de ens kommer in i den. Det vet de som formulerar budskapen. Med populism gör man någon annan till syndabock och eldar man under rädsla och osäkerhet som steg för steg riskera att bytas ut till hat.
En vecka i förkylningens tecken
I nästan en vecka har jag varit däckad av en efterhängsen och enträgen förkylning. Sängen de första dagarna, soffan dagarna efter då teven fått ackompanjera halvdvalan. Pratshower om det ena ointressanta ämnet efter det andra, sitcoms där skämten även i nästan sovande tillständ är förutsägbara. Visst finns teve 24 med vettigare innehåll, men inte när man är sjuk...
Nu har den nått sista refrängen och antalet vakna timmar per dygn är återigen fler än de i sovande tillstånd. Och idag har även jag njutit av sommarvärmen och orkat läsa en dagstidning. Tyvärr inte tillräckligt pigg för årets första golfrunda.
Veckan som gått minns jag i rubriker: Borgarnas gemensamma motion ena dagen, deras partiegna dagen efter. Ungdomskravaller i veckans början, Hamasbesök i Malmö i dess slut, däremellan bortkomna journalister i Botswana - kanske ett uppslag för Damernas detektivbyrå som verkar i just det landet. I 37 länder svälter barn och i Västvärlden slåss vi mot barnfetma. Krigsförbrytaren Ratko Mladic är fortfarande inte överlämnad till krigsförbrytartribunalen i Haag och därmed avbryts EU-inträdesförhandlingarna med Serbien. En som påminner mig om att köpa Kajsa Grytts nya skiva. Och så denna tragik med lille Bobby - finns inte ord, ska inte behöva finnas ord för det heller. Men det gör det, inte bara för den pojke som inte lever längre. Ord, öppna ögon och handling från vuxenvärlden har alla utsatta barn rätt att kräva av alla oss som är vuxna.
Det är vad jag minns från pappers- och tevenyhetsvärlden. Vad som hänt i bloggar och andra nätsidor har jag ingen aning om. I fyra dagar var jag inte ens i närheten av datorn.
Nu har den nått sista refrängen och antalet vakna timmar per dygn är återigen fler än de i sovande tillstånd. Och idag har även jag njutit av sommarvärmen och orkat läsa en dagstidning. Tyvärr inte tillräckligt pigg för årets första golfrunda.
Veckan som gått minns jag i rubriker: Borgarnas gemensamma motion ena dagen, deras partiegna dagen efter. Ungdomskravaller i veckans början, Hamasbesök i Malmö i dess slut, däremellan bortkomna journalister i Botswana - kanske ett uppslag för Damernas detektivbyrå som verkar i just det landet. I 37 länder svälter barn och i Västvärlden slåss vi mot barnfetma. Krigsförbrytaren Ratko Mladic är fortfarande inte överlämnad till krigsförbrytartribunalen i Haag och därmed avbryts EU-inträdesförhandlingarna med Serbien. En som påminner mig om att köpa Kajsa Grytts nya skiva. Och så denna tragik med lille Bobby - finns inte ord, ska inte behöva finnas ord för det heller. Men det gör det, inte bara för den pojke som inte lever längre. Ord, öppna ögon och handling från vuxenvärlden har alla utsatta barn rätt att kräva av alla oss som är vuxna.
Det är vad jag minns från pappers- och tevenyhetsvärlden. Vad som hänt i bloggar och andra nätsidor har jag ingen aning om. I fyra dagar var jag inte ens i närheten av datorn.