Helis hörna

Sverige är en av världens hemdatortätaste länder och datoriseringen har gått relativt fort. För en tio år sedan droppade inte många mejl ner i brevlådan och spam var knappast ett ord i var mans mun. Sedan hände två saker.

Den ena var världens största datoraffär vilken det skrevs om i pressen ända borta i Amerikat. LO-datorn var unik i sitt slag när den kom och det var hundratusentals familjer som nappade. Inte minst var möjligheten att kunna bryta hyrkontrakten om man blev sjuk eller arbetslös som gjorde att många vågade slå till - lågkónjukturens klor hade satt sina spår. Den andra var skatteavdraget om man köpte burk via jobbet  och ytterligare mängder av svenska hem slog till.

idag är det lätt att glömma bort att det finns massor av folk som inte är nåbara på nätet hemmavid, som många av mina polare. De flesta av dem har en mejladress på jobbet, men inte alla. Har man jobb där man inte har tillgång till pc så är det inte konstigt alls. Så att boka biljetter handlar för många fortfarande om att hänga i telefon, att kolla tågtider att bläddra i en tidtabell och att betala räkningar att handskriva siffror eller gå till posten. (en sådan godhjärtad person bor granne med mig. Han/hon plockade upp mina i sina ögon obetalda hyresavier ur  pappersinsamlingen och hängde upp de på väggen i soprummet).  Datortillgång - som det mesta andra - är klass-och könsskiktat, men också åldersrelaterat. Därför blir jag småarg varje gång  SvT eller SR hänvisar till nätet för vidare info.


När jag ögnade blaskorna på nätet idag (där jag av princip hoppar över allt skvaller) såg jag en sak, som jag sett förr, men inte reagerat över. Något som visar att IT-samhället är en självklarhet. Tidningarna efterlyser ögonvittnesskildringar, den här gången till jordbävningen i Grekland: Är du där, mejla oss. För så givet är det att vi kopplar upp oss när vi är borta och lika givet att vi kollar tidningarna hemma. Tiden när man läste en tre dagar gammal flyglevererad blaska har vi med besked lämnat bakom oss.

På centralen finns ett IT-café. Ett tag såg jag det som en tjänst för alla de som inte har dator hemma, men den tanken har jag lämnat. Naturligtvis får de gå dit med, men i första hand är det turister som är mälgrupp. Stockholm har inte Gran Canaria-stämpel direkt, men massor av resenärer hittar dit ändå . Och inte för att jag har frågat de som sitter där, men ryggsäckar och resväskor talar sitt  språk de med.

Hasse och Tage kom in ganska sent i mitt liv, det är ingenting som finns med hemifrån. Och med tanke på att Mosebacke monarki började innan jag var född så är det inte underligt om jag var alldeles för ung för att uppskatta den åren innan programmet slutades sända 1970. Då var det kurragömma och basket som gällde. 

 Men när jag väl genom vänner i vuxenlivet upptäckte detta radarpar med flera har de fått desto mer plats. Som närmare en halvmeter i bokhyllan och många timmar med näsan pekandes ner på boksidorna i bådas samlingar. Minns särskilt en bussresa hem från Sälen där ett band med LIndemän snurrade i spelaren. Det var de som alla slutade med att han knäppte ihop västen med gylfen. Vi hade mer ont i magen än i benen efter fyra dagar i skidbackarna. I julhelgen lånade jag ett knippe band som får förgylla pendeltågsåkandet ett tag.

Har ett par kompisar som antagligen ordagrant kan dra scener ur både Mosebacke Monarki, Knäpp upp och många andra i samma härad. De gläder våra årliga sillmiddagar, liksom Svea Hunds limerickar, som fått oss att skriva egna. En del riktigt bra faktiskt, men inte i klass med Hasses absoluta höjdare:  

Synd att de inte satte ut telefonnumret till Spike - har ett par broderier som kunde behöva en hjälpande hand. För kan man bli annat än impad av en fågel som har samma hobby som jag. Eller kanske inte ändå - lite skumt är det när det är en bild på en helt annan fågel och inte ett broderi finns i sikte..

AB 2006-01-06
Spike har pippi på korsstygn

Den här undulaten kanske kan lära av Spike?

LONDON.    - Det går inte att stoppa henne när hon sätter i gång, säger ägaren, Sandra Battye, 31.
  I vanliga fall tilldelas inte djur priset för Årets korsstygn.
  Men när juryn från Cross-Stitcher Magazine fick se bilderna på Spike kunde de inte låta bli att göra ett undantag.
  - Vi blev helt tagna av bilderna, säger tidningens redaktör, Cathy Lewis.
  Spike lärde sig grunderna när hon återhämtade sig från en livshotande matallergi.
  Hon satt om dagarna på Sandra Battyes axel och tittade på när hon broderade.
  - Hon satt så flera timmar i sträck. Plötsligt tog hon upp nålen i näbben och började göra egna korsstygn.
  Numera är Spike frisk som en nötkärna och ägnar mycket tid åt sin nya hobby.

Den stora rensningen håller i sig. Klädkammare, sovrum, bokhyllan och hallen har redan fått en genomkörare. Bara badrummet kvar -köket får vänta tills alla lister är på plats. I Sovrumsröjet ingick anslagstavlan med tt överdåd av bilder, lappar och seriestrippar. Att slänga från den var nog det allra svåraste, det som hamnat där har ju slagit an en  känslosträng. Fött ett leende eller en tår i ögonvrån. Inte blev det mycket slängt heller utan mer sorterat om jag är riktigt ärlig.

Det som dominerar på tavlan är utrivna dikter från dödsannonser. Absurt, nej, dikterna är valda av kärlek till en människa som är värd att minnas även av mig som inte träffat dem. Att läsa ett par rader här och där är en stund av kontemplation. Många ord är bekanta och återkommer nästan varje dag, Per Lagerqvist, Astrid Lindgrens "vi ses i Nangijala", Dan Andersson, Bo Setterlind. Andra är ovanligare.

Som:
Maya V Patel: Svårast att uthärda är att inte kunna göra underverk för den man älskar.
Werner Aspenström: Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt. 
Den okände skriver: Det kan om morgonen vara annorlunda än det var på kvällen.
W Szymborska: Bara med hjärtat språng får vi nu fatt på honom. 

En annan okänd  diktar:
Den som intagit sin
rätta plats i det 
inre livet
tittar inte omkring sig'efter bifall i det yttre. 

Johannes Edfelt gör mig varm:
Den finns en källa
och dess sorl är frid
det finns ett leende 
som aldrig slocknar.


Tove Jansson dikt  är underbar:
O, ljuvlighet att,
när man ätit opp allt
druckit ur allt och
dansat sina ben trötta,
gå hem i den tysta
timmen
före soluppgången
för att sova.


Min älsklingsdikt har jag lärt mig någon annanstans men ser den någon enstaka gång på familjesidan.

Den italienske poeten Quasimodo har skrivit:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle
och plötsligt är det afton.

För att inte vara i vägen för kompisen som satte upp lister i mitt kök, drog jag in i klädkammaren efter att första koppen kaffe var urdrucken. Därifrån fortsatte jag till hyllorna i hallen och sovrummet och nu står påsar med tidningar, papper, tavelramar och annat krafs i den ommöblerade hallen. Det tog tid - det var en ansenlig mängd av mat- , sy- och sjöfolkstidningar som skulle bläddras igenom - inget kan slängas i blindo. Risken att fastna i läsning istället för röjning ökar ju längre tiden lider, men igår hann jag så klart jag ville innan jag satte mig med ett gammalt Aftonblad.

Tisdagen den 23 maj 1989 är det ifrån och har efter flera genombläddringar ingen aning om varför just den är sparad. Inte är ledarsidans artikel om landstingens vara eller inte vara. Inte heller omslaget med ABs upprop för att funktionshindrade Agata 2 år ska få stanna och inte utvisas. Jan Stenmarks listiga bildtexter eller Jacob Dahlins krönika hade kunnat vara anledning, men nä. Texterna om studentupproret i Kina var intressanta att läsa idag men inte värda att spara en tidning för. Artikeln där den nya Säpochefen delger att han ätit korv med Ebbe Karlsson  20 år tidigare - inte troligt sparskäl. Inte heller texterna om pyromaner, Helénmordet, basketens kamp mot knarket eller den om TBE-varningen vid Östersjökusten.

Kanske är det helsidorna med insändare och krönikan av M-P Boethius som är en uppföljning på gårdagens artiklar om våldtagna kvinnors rättslöshet i Sverige. Ord om dåligt bemötande av polis och vård och ord om hårdare straff. M-P listar vad som behöver göras: ny våldtäktslag, bättre utbildade poliser, mer stöd till kvinnojourerna, pojkars rätt till sina föräldrar, särskilt sina pappor vilket kräver sex timmars arbetsdag. Hon avslutar: "...att förvandla Sverige från ett u-land när det gäller kvinnors rätt till en rättstat som inte lämnar de mest utsatta i sticket."

Nu är det sjutton år senare och ser man på M-Ps lista har det gått åt rätt håll. Lagen har skärpts, kvinnojourerna har fått mer resurser (men förutsätter fortfarande massor av ideella insatser) och papporna tar iallafall ut en aning mer av sina föräldradagar. Sextimmars arbetsdag ser ut att vara långt borta, men inom många branscher har arbetstiden förkortats med någon timme i veckan.

Jag tycker också att tonen om väldtäkter har ändrats i allafall i den offentliga bilden och i allafall när det handlar om överfallsvåldtäkter. Sedan ser det ut att vara en mycket längre väg att vandra när det handlar om de mest förekommande våldtäkterna. De som begås av  män som känner sitt offer. På en fest, efter en kväll på krogen eller inom förhållandet/äktenskapet. Av något skäl ses de inte som lika mycket övergrepp som de som når medias framsidor.

Det mest skrämmande är att det finns forskning som visar att man bland dagens tonåringar oavsett kön, tycker att tjejen får skylla sig själv. För att hon var full, för att hon följde med, för att hon sände signaler, för att hon haft sex tidigare. Att det inte är riktiga våldtäkter - sådana är det bara snuskgubbar som gör, inte bästa kompisen eller en av killarna i gänget. Här har vuxenvärlden en del kvar att göra. Ett sätt att börja är att läsa och diskutera kriminalreportern och journalisten Katarina Wennstams två böcker som handlar om detta.

Flickan och skulden, som är en reportagebok om ett antal uppmärksammade gruppvåldtäktsmål. Med medkänsla och ilska skriver hon om de övergrepp som äger rum mitt i vår upplysta vardag - både våldtäkterna och det som sker efteråt.

En riktig våldtäktsman skriver hon med fokus riktat mot gärningsmännen. Vilka är de? Vad driver dem? Hur uppfattar vi dem? Även detta en reportagebok rik på intervjuer, diskussion och fakta.

Idag kunde man läsa om hur människor som drabbats av tsunamin i Thailand råkar ut för totalitära kristna..  En enkät genomförd av Unicef och Rädda Barnen bland 5000 barn visar att många känner sig kränkta. För att dn del organisationer ska bistå med mat och kläder kräver de att personen byter religion och blir kristen.Det är framförallt frikyrkliga sådana och företrädesvis från USA. Snacka om att det låter 1800-tal.  

I mitten av femtiotalet skrev Eric Lundqvist en bok som heter "Ingen tobak ingen hallelujah" som handlar om hur hedningar ska omvändas till den rätta tron, kristendomen. En välskriven satir  om missionären Algot Svensson som sliter för att få öborna att lyssna på herrens ord. Som titeln säger var tobaksmutor ett sätt att göra det.  Skillnaden mot Thailand är att det inte är missonären som dikterar villkoren i boken.

Blir det inte lite paradoxalt också.  I det stora landet i Väster som utropar sig till världens största demokrati fostras det med tvång till kristendom. Agerande i Thailand är inte det enda exemplet. Intelligent design (gud) istället för Darwin, hysteriska anitabortrörelser och förbud mot sexualundervisning är andra. Och där rädslan för att den totalitära religionen islam ska ta världsherraväldet  - snacka om att kasta sten i glashus...

Visst tycker jag synd om ungarna i USA som hjärntvättas också, men det är inte jämförbart med vad frikyrkorna håller på med i Tsunamins fotspår.Heders åt RB och Unicef som avslöjar det. Hoppas de kan göra en likadan undersöknng i Indonesien.