Helis hörna

Vad det är som gör att en röst får en fast  vet jag inte. Jag vet bara att den kan göra det  förutsatt att den framför musik som attraherar. Sara Isakssons är en sådan i  vad jag hört så här långt. Porslinskör men ändå inte, stark men känslig. Samtidigt undrar jag om det blir bättre om jag hittar ord för vad jag tycker om eller om jag bara ska njuta - tursamt nog har jag än så länge hennes egna skivor olyssnade...

Den fösta  gången jag hörde henne To open up my heart för you. Den finns på hennes och Anders Widmark gemensamma skiva, som bjuder på en behaglig blandning av instrumentella låtar och sådana som Sara sjunger på. Den snurrar i spelaren rätt ofta. Tyvärr missade jag halvtimmen på teve för ett tag sedan då hon sjöng självvalda sånger till samme Anders ackompanjemang. Törs man tro på en repris?  

Andra gången var när radion spelade  Winnerbäcks  Elegi - den är i sig en knarklåt, dvs en jag inte får nog av. Som oftast en av de som inte är onödigt muntra. Låten är med på skivan Vatten under broarna där  Sara I stämma hörs i de flesta av låtarna och de hör jag också på med regelbundenhet. Låten Stackars har en bra text. Några rader har fastnat mer än andra

stackars den som inte bryr sig
stackars dom som aldrig tyr sig
till andra än sig själv
stackars fåglarna i bur

stackars han som aldrig kämpar
han som säger stackars mobb
han som hamnade först i kön
och blev så nöjd med sin lön
att han glömde sitt jobb

stackars han som aldrig gråter
fast han släpar på ett höghus
vad är det som ingen ska få se
som ingen redan sett...