När slutade folk säga Hej då?

Så länge jag minns har man på svenska sagt Hej när man setts och hej då när man skilts åt. Det hade jag lite svårt att lära mig när jag var liten. Där jag kommer ifrån sa man hei i början och hei, hei i slutet -oavsett stavningen är uttalet nästintill detsamma.

När jag var på stan idag kom jag på att det var länge sedan jag hörde Hej då. Inte så att det ersatts med tystnad i affärer, i slutet av telefonsamtal eller efter korta snack på trottoaren. Nej, numera sägs allt som oftast Hej, hej istället. 

Tänk om det är ytterligare en signal på det svenska språkets förflackning som pågått så länge folk pratat det :).

Svenska språkets uppgång och fall

Läste just debatten om miljonsvenskan på DNs kultursidor . Eller rättare sagt debatterna för det handlar om två ämnen, kanske tom tre. Det ena om miljonsvenskan är ok, det andra om svenskaundervisningen är undermålig. Det tredje om modersmäl vs svenska. Och så lite undertoner av att svenska språket är på väg mot sin undergång. Jag håller med de båda första påståendena.

Det finns en "ta makten över sitt liv"-attityd i miljonsvensketanken. Att det är OK att prata svenska medbrytning, att det är OK att svenskan färgas med ord från de nya språken som talas i landet och sträcka på sig när några av dem kommer med i SAOL.  Att det är OK att sträcka på sig och vara stolt även när man bor i förorterna. Att  inte be om ursäkt med mössan ihand utan ta sin rättmätiga plats. Det gillar jag. De kvinnoförnedrande orden i sig gillar jag inte, men det gör jag inte på rikssvenska heller.

Många av dem som pratar miljonsvenska med varandra övergår till rikssvenska när de pratar med Rikssverige. Precis som jag anpassar mitt språk om jag är med i  debatt eller sitter i fikarummet. Andra av dem har lärt sig svenska som vuxna och kommer aldrig att komma underfund med när det heter ett och när det heter en. Svenska är sannerligen inte lätt att lära sig som vuxen. Brytningen kommer också alltid att finnas. 

Det får inte has som intäkt att klassa folk som mindre vetande eller tröga i att lära sig. Men så är det idag för hel del människor. Man orkar inte lyssna på den som inte pratar en känd svensk dialekt, man sorteras ut när man söker jobb, man blir inte tagen på allvar. 

Att SFI inte fungerar smärtfritt och att svenskaundervisningen i förorterna inte heller alltid gör det är också lätt att hålla med om. Det är dock en annan fråga än miljonsvenskans vara eller inte vara. Alla barn måste ha rätt att ha godkänt i svenska när de slutar nian. De finns elever som kommit hit i femman-sexan eller ännu senare och då får man undervisa utfrån det - det kanske måste börja i någon årskurs lägre än vad deras ålder säger, eller gå ett år längre. Fördelen att ha rätten att lämna godkänd är att man kan ställa krav som elev. (när det var femgradig betygsskala fick man lämna med bara ettor  - och alla visste att allt under tre var icke-godkänt - så elevmakten har onekligen ökat). Sedan gäller det att se till att  skolan lever upp till det också och att fler elever/föräldrar lär sig att ställa krav.

SFIn mäste utgå efter de som går där, inte tvärtom. Fast sedan kommer nästa steg som är ännu svårare; om du inte får tillfälle att prata svenska någon annanstans än på SFI-timmarna, då får du ingen övning. Det är som att lära sig köra bil genom att läsa en bok men aldrig närma sig själva bilen. Och här kan man dra in en massa ämnen som integration och bostadspolitik men jag avstår den här gången.

MIna föräldrar får stå som exempel. De är inte unika utan ger sannolikt en bra bild hur  inlärning av språk vanligtvis går till. Min pappas talade svenska blev aldrig bättre än knagglig och nyansfattig, men förstod mycket mer än han själv kunde uttrycka.  Min mamma pratar flytande svenska. De kom hit samtidigt och är normalbegåvade. Skillnaden var att pappa hade ett jobb där det inte gick att prata och alla han jobbade med kom från vårt hemland.  I mammas jobb pratades det svenska dagarna i ända.  Men båda talade med tydlig brytning vilket många kände sig tvungna att kommentera, inte sällan med nedlåtande ton. Eller rätta, trots att det var helt förståeligt det de sa.

Modersmål vs svenskundervisning är inte ett antingen eller för mig. Bättre med båda två. Jag hoppar över alla argument om inlärning för det är inte ens forskarna överens om. Rätten till sitt eget språk hoppar jag också över. Argumentet att man kan lära sig hemma som det är så viktigt  är dumt.. Med den logiken borde svenska barn få sin undervisning i ämnet svenska i hemmet de med. 

Något jag ofta saknar i  modersmålsdebatten  är nyttoargumentet. Vi lever i en rörlig värld och språk är viktigt att kunna får vi lära oss. Då är det ypperligt att stärka och förbättra det språk man redan kan grunderna i. Så att man inte tappar det utan istället utvecklar det. För tappar gör man, inte bara svenskan utvecklar sig med tiden. Tänk vilken tillgång för svenska företag att ha anställda som kan språket (och i bästa fall kulturen) i det land man vill göra affärar i.

Eller är det så att det bara är vissa utvalda språk som är viktiga och värda att lära sig? Eller kanske så att det är finare  att  börja lära sig det vi tonåren/som vuxen  än att ha det med sig i modersmjölken?

Kvittar vilket. Jag tror inte att varken modersmål eller miljonsvenska eller ungdomar kommer att dra ner det svenska språket i fördärvet.  Har lärt mig att den mest rätta svenskan är den som lärdes ut när jag gick i skolan, men det tror jag inte på. Synd bara att det finns så många andra som gör det.








Aftonbladet 23 maj 1989; Kina och våldtäkter

För att inte vara i vägen för kompisen som satte upp lister i mitt kök, drog jag in i klädkammaren efter att första koppen kaffe var urdrucken. Därifrån fortsatte jag till hyllorna i hallen och sovrummet och nu står påsar med tidningar, papper, tavelramar och annat krafs i den ommöblerade hallen. Det tog tid - det var en ansenlig mängd av mat- , sy- och sjöfolkstidningar som skulle bläddras igenom - inget kan slängas i blindo. Risken att fastna i läsning istället för röjning ökar ju längre tiden lider, men igår hann jag så klart jag ville innan jag satte mig med ett gammalt Aftonblad.

Tisdagen den 23 maj 1989 är det ifrån och har efter flera genombläddringar ingen aning om varför just den är sparad. Inte är ledarsidans artikel om landstingens vara eller inte vara. Inte heller omslaget med ABs upprop för att funktionshindrade Agata 2 år ska få stanna och inte utvisas. Jan Stenmarks listiga bildtexter eller Jacob Dahlins krönika hade kunnat vara anledning, men nä. Texterna om studentupproret i Kina var intressanta att läsa idag men inte värda att spara en tidning för. Artikeln där den nya Säpochefen delger att han ätit korv med Ebbe Karlsson  20 år tidigare - inte troligt sparskäl. Inte heller texterna om pyromaner, Helénmordet, basketens kamp mot knarket eller den om TBE-varningen vid Östersjökusten.

Kanske är det helsidorna med insändare och krönikan av M-P Boethius som är en uppföljning på gårdagens artiklar om våldtagna kvinnors rättslöshet i Sverige. Ord om dåligt bemötande av polis och vård och ord om hårdare straff. M-P listar vad som behöver göras: ny våldtäktslag, bättre utbildade poliser, mer stöd till kvinnojourerna, pojkars rätt till sina föräldrar, särskilt sina pappor vilket kräver sex timmars arbetsdag. Hon avslutar: "...att förvandla Sverige från ett u-land när det gäller kvinnors rätt till en rättstat som inte lämnar de mest utsatta i sticket."

Nu är det sjutton år senare och ser man på M-Ps lista har det gått åt rätt håll. Lagen har skärpts, kvinnojourerna har fått mer resurser (men förutsätter fortfarande massor av ideella insatser) och papporna tar iallafall ut en aning mer av sina föräldradagar. Sextimmars arbetsdag ser ut att vara långt borta, men inom många branscher har arbetstiden förkortats med någon timme i veckan.

Jag tycker också att tonen om väldtäkter har ändrats i allafall i den offentliga bilden och i allafall när det handlar om överfallsvåldtäkter. Sedan ser det ut att vara en mycket längre väg att vandra när det handlar om de mest förekommande våldtäkterna. De som begås av  män som känner sitt offer. På en fest, efter en kväll på krogen eller inom förhållandet/äktenskapet. Av något skäl ses de inte som lika mycket övergrepp som de som når medias framsidor.

Det mest skrämmande är att det finns forskning som visar att man bland dagens tonåringar oavsett kön, tycker att tjejen får skylla sig själv. För att hon var full, för att hon följde med, för att hon sände signaler, för att hon haft sex tidigare. Att det inte är riktiga våldtäkter - sådana är det bara snuskgubbar som gör, inte bästa kompisen eller en av killarna i gänget. Här har vuxenvärlden en del kvar att göra. Ett sätt att börja är att läsa och diskutera kriminalreportern och journalisten Katarina Wennstams två böcker som handlar om detta.

Flickan och skulden, som är en reportagebok om ett antal uppmärksammade gruppvåldtäktsmål. Med medkänsla och ilska skriver hon om de övergrepp som äger rum mitt i vår upplysta vardag - både våldtäkterna och det som sker efteråt.

En riktig våldtäktsman skriver hon med fokus riktat mot gärningsmännen. Vilka är de? Vad driver dem? Hur uppfattar vi dem? Även detta en reportagebok rik på intervjuer, diskussion och fakta.





En sak var mycket bättre än just nu..

En av de klassiska hockeyföreningarna är Södertälje Sportklubb som fortfarande ligger i toppen i maratonligan i hockey. Mycket beror på gårdagens meriter, senaste S-guldet vanns 1985. Fast lite bra i nutid också, de tog sig otippat till semi förra året. Var på matchen når de slog ut LInköping i ett kokande Scaniarinken. 

Just nu ser det dock inte muntert ut, näst sist bara snäppet före Leksand och med över en handfull raka förluster i bagaget. Men jag misströstar inte i allafall inte om hockeyn, utan mer fundersam över svordomen. För två år sedan var det nästan lika eländigt och då startade klubben kampanjen "NU JÄKLAR". Förra årets träskande följde upp med "PERKELE"-kampanjen och värvningen av Olli Jokinen. Så nu väntar jag med spänning på vilket språk vi ska svära denna gång för att SSK ska börja klättringen i tabellen.


Ni som växte upp på 70-talet förstår - ni 80-talister eller yngre får lära er något

 

.Texten är lånad, parenteserna är mina :)


När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med  sina tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.

När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med  sina tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.

Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.

Men ...

Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom.  Kidsen idag har det så förbannat lätt!!!

Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi. Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det. Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka. Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan (fanns den på 70-talet???) för att kunna spela in den på band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.

Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning. Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel med högupplösande 3D-grafik heller - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället.  Grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden. Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i .", Hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet.


När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering" (jodå, där jag bodde gjorde det det). Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge. Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar! Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa som lallade om böcker istället...


Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda. Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet...

 


 

En liter mjölk 1973?

Visst var mjölken billig 1973. Den kostade bara 1 krona och femtiosex öre - det är annat än närmare 10 kronor idag! Hur ofta får man inte höra sådana prisjämförelser som egentligen är nästan helt ointressanta. Då är det mer meningsfullt att jämföra hur lång tid någon behöver arbeta för att kunna köpa mjölken eller vad det nu är.

Ett butiksbiträde fick 1973 jobba 7 minuter för att få ihop till en liter. 1996 då mjölken kostade 6 kronor räckte det med 4 minuter, nästan en halvering av arbetstiden! Jag har en tabell som jämför de två årtalen och man ser ett mönster: Den mesta maten, tom grönsakerna, och andra varor blev billigare i arbetstidsmått mätt, medan tjänster blivit dyrare.  Har tyvärr inte samma jämförelsetal för senare är, men jag tror inte att det är en avancerad gissning att utveckling fortsatt i samma spår. Det är svårare att öka produktiviteten inom tjänstesektorn på samma sätt som inom varuproduktion och inte alltid heller önskvärt. Visserligen har det hänt mycket inom både vård och service och säkert kan mer göras. Men att bli snabbare klippt, få snabbare lagad mat på krogen eller att det är färre, inte fler, som jobbar på dagis eller inom äldrevård - även om produktiviten höjs - vem av oss tycker att det är bra sådan?


hits