Svenska språkets uppgång och fall
Läste just debatten om miljonsvenskan på DNs kultursidor . Eller rättare sagt debatterna för det handlar om två ämnen, kanske tom tre. Det ena om miljonsvenskan är ok, det andra om svenskaundervisningen är undermålig. Det tredje om modersmäl vs svenska. Och så lite undertoner av att svenska språket är på väg mot sin undergång. Jag håller med de båda första påståendena.
Det finns en "ta makten över sitt liv"-attityd i miljonsvensketanken. Att det är OK att prata svenska medbrytning, att det är OK att svenskan färgas med ord från de nya språken som talas i landet och sträcka på sig när några av dem kommer med i SAOL. Att det är OK att sträcka på sig och vara stolt även när man bor i förorterna. Att inte be om ursäkt med mössan ihand utan ta sin rättmätiga plats. Det gillar jag. De kvinnoförnedrande orden i sig gillar jag inte, men det gör jag inte på rikssvenska heller.
Många av dem som pratar miljonsvenska med varandra övergår till rikssvenska när de pratar med Rikssverige. Precis som jag anpassar mitt språk om jag är med i debatt eller sitter i fikarummet. Andra av dem har lärt sig svenska som vuxna och kommer aldrig att komma underfund med när det heter ett och när det heter en. Svenska är sannerligen inte lätt att lära sig som vuxen. Brytningen kommer också alltid att finnas.
Det får inte has som intäkt att klassa folk som mindre vetande eller tröga i att lära sig. Men så är det idag för hel del människor. Man orkar inte lyssna på den som inte pratar en känd svensk dialekt, man sorteras ut när man söker jobb, man blir inte tagen på allvar.
Att SFI inte fungerar smärtfritt och att svenskaundervisningen i förorterna inte heller alltid gör det är också lätt att hålla med om. Det är dock en annan fråga än miljonsvenskans vara eller inte vara. Alla barn måste ha rätt att ha godkänt i svenska när de slutar nian. De finns elever som kommit hit i femman-sexan eller ännu senare och då får man undervisa utfrån det - det kanske måste börja i någon årskurs lägre än vad deras ålder säger, eller gå ett år längre. Fördelen att ha rätten att lämna godkänd är att man kan ställa krav som elev. (när det var femgradig betygsskala fick man lämna med bara ettor - och alla visste att allt under tre var icke-godkänt - så elevmakten har onekligen ökat). Sedan gäller det att se till att skolan lever upp till det också och att fler elever/föräldrar lär sig att ställa krav.
SFIn mäste utgå efter de som går där, inte tvärtom. Fast sedan kommer nästa steg som är ännu svårare; om du inte får tillfälle att prata svenska någon annanstans än på SFI-timmarna, då får du ingen övning. Det är som att lära sig köra bil genom att läsa en bok men aldrig närma sig själva bilen. Och här kan man dra in en massa ämnen som integration och bostadspolitik men jag avstår den här gången.
MIna föräldrar får stå som exempel. De är inte unika utan ger sannolikt en bra bild hur inlärning av språk vanligtvis går till. Min pappas talade svenska blev aldrig bättre än knagglig och nyansfattig, men förstod mycket mer än han själv kunde uttrycka. Min mamma pratar flytande svenska. De kom hit samtidigt och är normalbegåvade. Skillnaden var att pappa hade ett jobb där det inte gick att prata och alla han jobbade med kom från vårt hemland. I mammas jobb pratades det svenska dagarna i ända. Men båda talade med tydlig brytning vilket många kände sig tvungna att kommentera, inte sällan med nedlåtande ton. Eller rätta, trots att det var helt förståeligt det de sa.
Modersmål vs svenskundervisning är inte ett antingen eller för mig. Bättre med båda två. Jag hoppar över alla argument om inlärning för det är inte ens forskarna överens om. Rätten till sitt eget språk hoppar jag också över. Argumentet att man kan lära sig hemma som det är så viktigt är dumt.. Med den logiken borde svenska barn få sin undervisning i ämnet svenska i hemmet de med.
Något jag ofta saknar i modersmålsdebatten är nyttoargumentet. Vi lever i en rörlig värld och språk är viktigt att kunna får vi lära oss. Då är det ypperligt att stärka och förbättra det språk man redan kan grunderna i. Så att man inte tappar det utan istället utvecklar det. För tappar gör man, inte bara svenskan utvecklar sig med tiden. Tänk vilken tillgång för svenska företag att ha anställda som kan språket (och i bästa fall kulturen) i det land man vill göra affärar i.
Eller är det så att det bara är vissa utvalda språk som är viktiga och värda att lära sig? Eller kanske så att det är finare att börja lära sig det vi tonåren/som vuxen än att ha det med sig i modersmjölken?
Kvittar vilket. Jag tror inte att varken modersmål eller miljonsvenska eller ungdomar kommer att dra ner det svenska språket i fördärvet. Har lärt mig att den mest rätta svenskan är den som lärdes ut när jag gick i skolan, men det tror jag inte på. Synd bara att det finns så många andra som gör det.
Det finns en "ta makten över sitt liv"-attityd i miljonsvensketanken. Att det är OK att prata svenska medbrytning, att det är OK att svenskan färgas med ord från de nya språken som talas i landet och sträcka på sig när några av dem kommer med i SAOL. Att det är OK att sträcka på sig och vara stolt även när man bor i förorterna. Att inte be om ursäkt med mössan ihand utan ta sin rättmätiga plats. Det gillar jag. De kvinnoförnedrande orden i sig gillar jag inte, men det gör jag inte på rikssvenska heller.
Många av dem som pratar miljonsvenska med varandra övergår till rikssvenska när de pratar med Rikssverige. Precis som jag anpassar mitt språk om jag är med i debatt eller sitter i fikarummet. Andra av dem har lärt sig svenska som vuxna och kommer aldrig att komma underfund med när det heter ett och när det heter en. Svenska är sannerligen inte lätt att lära sig som vuxen. Brytningen kommer också alltid att finnas.
Det får inte has som intäkt att klassa folk som mindre vetande eller tröga i att lära sig. Men så är det idag för hel del människor. Man orkar inte lyssna på den som inte pratar en känd svensk dialekt, man sorteras ut när man söker jobb, man blir inte tagen på allvar.
Att SFI inte fungerar smärtfritt och att svenskaundervisningen i förorterna inte heller alltid gör det är också lätt att hålla med om. Det är dock en annan fråga än miljonsvenskans vara eller inte vara. Alla barn måste ha rätt att ha godkänt i svenska när de slutar nian. De finns elever som kommit hit i femman-sexan eller ännu senare och då får man undervisa utfrån det - det kanske måste börja i någon årskurs lägre än vad deras ålder säger, eller gå ett år längre. Fördelen att ha rätten att lämna godkänd är att man kan ställa krav som elev. (när det var femgradig betygsskala fick man lämna med bara ettor - och alla visste att allt under tre var icke-godkänt - så elevmakten har onekligen ökat). Sedan gäller det att se till att skolan lever upp till det också och att fler elever/föräldrar lär sig att ställa krav.
SFIn mäste utgå efter de som går där, inte tvärtom. Fast sedan kommer nästa steg som är ännu svårare; om du inte får tillfälle att prata svenska någon annanstans än på SFI-timmarna, då får du ingen övning. Det är som att lära sig köra bil genom att läsa en bok men aldrig närma sig själva bilen. Och här kan man dra in en massa ämnen som integration och bostadspolitik men jag avstår den här gången.
MIna föräldrar får stå som exempel. De är inte unika utan ger sannolikt en bra bild hur inlärning av språk vanligtvis går till. Min pappas talade svenska blev aldrig bättre än knagglig och nyansfattig, men förstod mycket mer än han själv kunde uttrycka. Min mamma pratar flytande svenska. De kom hit samtidigt och är normalbegåvade. Skillnaden var att pappa hade ett jobb där det inte gick att prata och alla han jobbade med kom från vårt hemland. I mammas jobb pratades det svenska dagarna i ända. Men båda talade med tydlig brytning vilket många kände sig tvungna att kommentera, inte sällan med nedlåtande ton. Eller rätta, trots att det var helt förståeligt det de sa.
Modersmål vs svenskundervisning är inte ett antingen eller för mig. Bättre med båda två. Jag hoppar över alla argument om inlärning för det är inte ens forskarna överens om. Rätten till sitt eget språk hoppar jag också över. Argumentet att man kan lära sig hemma som det är så viktigt är dumt.. Med den logiken borde svenska barn få sin undervisning i ämnet svenska i hemmet de med.
Något jag ofta saknar i modersmålsdebatten är nyttoargumentet. Vi lever i en rörlig värld och språk är viktigt att kunna får vi lära oss. Då är det ypperligt att stärka och förbättra det språk man redan kan grunderna i. Så att man inte tappar det utan istället utvecklar det. För tappar gör man, inte bara svenskan utvecklar sig med tiden. Tänk vilken tillgång för svenska företag att ha anställda som kan språket (och i bästa fall kulturen) i det land man vill göra affärar i.
Eller är det så att det bara är vissa utvalda språk som är viktiga och värda att lära sig? Eller kanske så att det är finare att börja lära sig det vi tonåren/som vuxen än att ha det med sig i modersmjölken?
Kvittar vilket. Jag tror inte att varken modersmål eller miljonsvenska eller ungdomar kommer att dra ner det svenska språket i fördärvet. Har lärt mig att den mest rätta svenskan är den som lärdes ut när jag gick i skolan, men det tror jag inte på. Synd bara att det finns så många andra som gör det.
Kommentarer:
Trackback