Vem är det som är för trygg?
Jag blir så trött på alla dessa som säger att det är för tryggt i Sverige. Jag undrar vad det är för risker vi måste ta och från vilket håll de tittar? Och hur mycket otrygghet deras egna liv är omgärdade av?
Visst ska man utsättas för risker i livet och lära sig att allt inte går smort som smör. Men jag vägrar att tycka att det är livhanken man ska behöva sätta på spel för att lära sig det. Förbåde stora och små kan lära sig att hantera stress och motgångar på mindre katastrofala sätt. För hur än dessa "lärda" pratar, så kan ingen av oss gardera oss mot otur.
I diskussionerna pratar gärna 40-60-åringar om vilka risker de fick ta som barn och att det inte skadat dem. En av dem sa såhär "Vi lekte till exempel på en soptipp. Det var ju livsfarligt. Många råttor fanns där, ett förfärligt ställe. Och förfärligt spännande. Nu kommer man ju inte in på sådana ställen." Monthy Pythons "Luxury, luxury" dyker upp i huvudet.
De som fick skallarna krossade i moppeolyckor när man fortfarande körde utan hjälm hörs sällan. Man pratar inte heller om de tragedier det är där ett barn blivit strypt av sin egen halsduk när det lekte, eftersom fler ju trots allt överlever. Eller den som mist jobbet, familjen och lever utan tak över huvudet.
Så vad är det för trygghetsnarkomani som är för bra: Att vi ska strunta i bilbältet för att det är bättre medatt ta lite risker och att vi återigen ska få motorcykelkörkortet på köpet , vare sig man kan köra eller inte. Ska soptipparna öppnas för lek- och lär igen. Kanske borde cykelbanorna bort de med. Barnen ges hemliga mobilnummer så att föräldrarna inte kan nå dem. Eller varför inte skrota anställningstryggheten helt och hållet. Uppmana unga kvinnor att röra sig i farliga miljöer och tillåta rökning precis överallt. Rusta ner allt som förebygger olyckor och sjukdomar.
Jag har en egen sådan lista nånstans här på bloggen "om bättre förr". Hur vi som var unga förr minsann överlevde en massa saker som dagens ungar inte har en aning om. Jag skulle också vilja ha en lista där generation innan listade sina saker för oss.
Jag saknar ett klassperspektiv i dessa samtal. För hur jag än lyssnar hör jag ingenting om de människor som jobbar som daglönare, de som inte duger till för arbetsmarknaden, de som lever utsatta liv och de som lever utanför samhällets hägn På vilket sätt är deras och deras barns liv omgärdat av för mycket trygghet?
Visst ska man utsättas för risker i livet och lära sig att allt inte går smort som smör. Men jag vägrar att tycka att det är livhanken man ska behöva sätta på spel för att lära sig det. Förbåde stora och små kan lära sig att hantera stress och motgångar på mindre katastrofala sätt. För hur än dessa "lärda" pratar, så kan ingen av oss gardera oss mot otur.
I diskussionerna pratar gärna 40-60-åringar om vilka risker de fick ta som barn och att det inte skadat dem. En av dem sa såhär "Vi lekte till exempel på en soptipp. Det var ju livsfarligt. Många råttor fanns där, ett förfärligt ställe. Och förfärligt spännande. Nu kommer man ju inte in på sådana ställen." Monthy Pythons "Luxury, luxury" dyker upp i huvudet.
De som fick skallarna krossade i moppeolyckor när man fortfarande körde utan hjälm hörs sällan. Man pratar inte heller om de tragedier det är där ett barn blivit strypt av sin egen halsduk när det lekte, eftersom fler ju trots allt överlever. Eller den som mist jobbet, familjen och lever utan tak över huvudet.
Så vad är det för trygghetsnarkomani som är för bra: Att vi ska strunta i bilbältet för att det är bättre medatt ta lite risker och att vi återigen ska få motorcykelkörkortet på köpet , vare sig man kan köra eller inte. Ska soptipparna öppnas för lek- och lär igen. Kanske borde cykelbanorna bort de med. Barnen ges hemliga mobilnummer så att föräldrarna inte kan nå dem. Eller varför inte skrota anställningstryggheten helt och hållet. Uppmana unga kvinnor att röra sig i farliga miljöer och tillåta rökning precis överallt. Rusta ner allt som förebygger olyckor och sjukdomar.
Jag har en egen sådan lista nånstans här på bloggen "om bättre förr". Hur vi som var unga förr minsann överlevde en massa saker som dagens ungar inte har en aning om. Jag skulle också vilja ha en lista där generation innan listade sina saker för oss.
Jag saknar ett klassperspektiv i dessa samtal. För hur jag än lyssnar hör jag ingenting om de människor som jobbar som daglönare, de som inte duger till för arbetsmarknaden, de som lever utsatta liv och de som lever utanför samhällets hägn På vilket sätt är deras och deras barns liv omgärdat av för mycket trygghet?
Kommentarer:
Trackback