Spontan Arn en tisdagskväll
Filmen om Arn har inte lockat mig alls. Har läst böckerna och tyckte att de var lite som "Guillou möter Barbara Cartland" - till och med hästen är hjälte. Fast redan då trodde jag att Jan G hade en folkbildningstanke med dem och att jag inte var målgruppen, utan de unga killar som hade Hamilton som hjälte och som kanske var åt det islamafobiska hållet. Samma killar skulle byta H mot Arn och dela hans intryck om muslimer och invandringens fördelar.
Nu har jag sett den, tack vare Ellen på jobbet. Hon ringde mig och frågade om jag var på jobbet och om hon kunde komma förbi, vilket gick bra. Jag funderade lite på vad hon ville som hon inte ville ta per telefon, kanske prata om det som är på gång på arbetsplatsen. Men det var mycket roligare än så. Hon hade två biobiljetter och ville bjuda med mig.
Vi enades om Arn och det blev riktigt bra. Både fikat innan som gav oss tid att prata om sådant som behöver pratas om, och filmen. Den var storslagen. Nästan som Ben Hur som jag minns den. Tidstypiskt, vida vyer, stora scener. Sädesfältet som förr i tiden dök upp i sexscener hade bytts ut mot himmelsljus genom lövträdkronorna. Bitvis kom filmen så nära att jag fick blunda eller titta med ett kisande öga mellan fingrarna.
Efteråt konstaterade Sveriges historia är minst lika intressant att storfilma som romarnas eller engelsmännens. Att allt inte är sant är inte hela världen. Och vad är egentligen sant i historien - det är ju bara några fås intryck som vi får oss till livs i efterhand.
Det enda som störde mig är varenda kotte hade närmast Hollywoodvita tänder. För även på den tiden hade väl folk olika grundfärger på sin emalj :) Men strunt i det. Det var en i högsta grad vederkvickande kväll.