Helis hörna

I fredags kväll var det stor dramatik utanför mitt köksfönster en halvtrappa upp i huset. Det blå saftblandarljuset fyllde hela rummet och just utanför rutan låg två killar blixtstilla med minst en varsin polis stående bredvid sig. Några meter bort stod det tre två polisbilar som snabbt blev tre. Jag trodde ett ögonblick att killarna var döda för de låg verkligen så stilla och polisen visade inga gester för att göra något. Så jag går ut på balkongen och frågar vad som har hänt och får svaret att det är lite huliganbråk. Lät mig nöja men stod kvar i köket som ett eget litet medborgarvittne ifall polisen skulle ta i mer än de behövde. Det hände inte  utan ganska snart försvann killarna i varsin polisbil (läste i LT dagen efter att supportar för två stockholmslubbar plus vår egen hade samlas för att spöa upp en fjärde klubbs dito).

Dagen efter var det 120-årskalas och där kom händelsen upp. Det visade sig snart att det inte bara var jag som reagerade med rädsla och rannsakning av egna göranden, när polis närmade sig, istället för att känna sig trygg av deras närhet. Vi vände och vred lite på det. Inte många av oss hade egna taskiga erfarenheter av dem, men likafullt födde polisen en känsla av obehag. Innan vi  kom fram till varför det kunde vara så, hade vi hunnit byta både bordskamrater och samtalsämne. Men det är något som tål att funderas mer över.