Kan man lita på Pricerunner?
Innan internet var det gula sidorna och telefon som gällde vid köp av tvättmaskin, stereo och annat i lite dyrare prisklasser. Men luren i ena handen och pennan i andra noterade jag priserna från de olika affärerna för att göra bästa köpet. I takt med att utbudet blir större och affärerna fler blir det också svårare att klara uppdraget per telefon.
Därför var Pricerunner en av mina bästa vänner när jag byggde om köket. Men inte bara då, utan där har jag letat när det varit aktuellt att handla något som kostar fyrsiffrigt. Var också en av de som gladdes åt att de i julhelgen avslöjade elektronikkedjornas halvbluffar med reapriser. Skönt med någon som står på konsumenternas sida.
Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Afzelius. Inte Pricerunner iallafall om det som står i Svenskan och GP idag stämmer. De refererar en studie av tre ekonomistudenter från Lunds universitet som visar att priserna som jämförs på sajten inte stämmer med verkligheten. Av tusen kollade priser var 20 procent felaktiga. En regelbunden uppdatering sker bara av priser hos de företag som är kunder som Pricerunner. För andra kan gamla priser ligga och skvalpa i veckor och att man medvetet struntar i att ändra felaktigheter. Företag som varit kunder säger att priserna inte korrigeras lika ofta som tidigare efter att samarbetet avslutats.
De företag som betalar får förutom de regelbundna prisuppdateringarna en direktlänk till sin egen sidaoch fler konsumentrecensioner än andra. Och så kan de slippa negativa konsumentomdömen. Vilken tillfällighet att inget av de företag som avslöjades i mellandagarna är kunder hos Pricerunner...
När man läser på Pricerunner sida upprepar de gång efter annan att de erbjuder en oberoende tjänst som utgår från konsumentens behov. Men på vilket sätt står man på min sida om man visar somliga uppgifter fel och censurerar sådant som inte är smickrande för andra?
Sajten såldes till ValueClick Inc i augusti 2004 för närmare 30 miljoner dollar. Det är är noterat på Nasdaq-börsen och sådana bedriver mig veterligt inte välgörenhet. Pricerunner skriver att tjänsten delvis finansieras av annonser. Varifrån resten av pengarna för sajten kommer framgår inte - det skulle jag gärna vilja veta. Då kan jag också bedöma hur oberoende tjänsten verkligen är. Fram till dess får jag besöka CINT - där vet man varifrån varje krona kommer. innan jag återigen greppar telefon, papper och penna.
Därför var Pricerunner en av mina bästa vänner när jag byggde om köket. Men inte bara då, utan där har jag letat när det varit aktuellt att handla något som kostar fyrsiffrigt. Var också en av de som gladdes åt att de i julhelgen avslöjade elektronikkedjornas halvbluffar med reapriser. Skönt med någon som står på konsumenternas sida.
Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Afzelius. Inte Pricerunner iallafall om det som står i Svenskan och GP idag stämmer. De refererar en studie av tre ekonomistudenter från Lunds universitet som visar att priserna som jämförs på sajten inte stämmer med verkligheten. Av tusen kollade priser var 20 procent felaktiga. En regelbunden uppdatering sker bara av priser hos de företag som är kunder som Pricerunner. För andra kan gamla priser ligga och skvalpa i veckor och att man medvetet struntar i att ändra felaktigheter. Företag som varit kunder säger att priserna inte korrigeras lika ofta som tidigare efter att samarbetet avslutats.
De företag som betalar får förutom de regelbundna prisuppdateringarna en direktlänk till sin egen sidaoch fler konsumentrecensioner än andra. Och så kan de slippa negativa konsumentomdömen. Vilken tillfällighet att inget av de företag som avslöjades i mellandagarna är kunder hos Pricerunner...
När man läser på Pricerunner sida upprepar de gång efter annan att de erbjuder en oberoende tjänst som utgår från konsumentens behov. Men på vilket sätt står man på min sida om man visar somliga uppgifter fel och censurerar sådant som inte är smickrande för andra?
Sajten såldes till ValueClick Inc i augusti 2004 för närmare 30 miljoner dollar. Det är är noterat på Nasdaq-börsen och sådana bedriver mig veterligt inte välgörenhet. Pricerunner skriver att tjänsten delvis finansieras av annonser. Varifrån resten av pengarna för sajten kommer framgår inte - det skulle jag gärna vilja veta. Då kan jag också bedöma hur oberoende tjänsten verkligen är. Fram till dess får jag besöka CINT - där vet man varifrån varje krona kommer. innan jag återigen greppar telefon, papper och penna.
Ingen tobak, ingen hallelujah
Idag kunde man läsa om hur människor som drabbats av tsunamin i Thailand råkar ut för totalitära kristna.. En enkät genomförd av Unicef och Rädda Barnen bland 5000 barn visar att många känner sig kränkta. För att dn del organisationer ska bistå med mat och kläder kräver de att personen byter religion och blir kristen.Det är framförallt frikyrkliga sådana och företrädesvis från USA. Snacka om att det låter 1800-tal.
I mitten av femtiotalet skrev Eric Lundqvist en bok som heter "Ingen tobak ingen hallelujah" som handlar om hur hedningar ska omvändas till den rätta tron, kristendomen. En välskriven satir om missionären Algot Svensson som sliter för att få öborna att lyssna på herrens ord. Som titeln säger var tobaksmutor ett sätt att göra det. Skillnaden mot Thailand är att det inte är missonären som dikterar villkoren i boken.
Blir det inte lite paradoxalt också. I det stora landet i Väster som utropar sig till världens största demokrati fostras det med tvång till kristendom. Agerande i Thailand är inte det enda exemplet. Intelligent design (gud) istället för Darwin, hysteriska anitabortrörelser och förbud mot sexualundervisning är andra. Och där rädslan för att den totalitära religionen islam ska ta världsherraväldet - snacka om att kasta sten i glashus...
Visst tycker jag synd om ungarna i USA som hjärntvättas också, men det är inte jämförbart med vad frikyrkorna håller på med i Tsunamins fotspår.Heders åt RB och Unicef som avslöjar det. Hoppas de kan göra en likadan undersöknng i Indonesien.
I mitten av femtiotalet skrev Eric Lundqvist en bok som heter "Ingen tobak ingen hallelujah" som handlar om hur hedningar ska omvändas till den rätta tron, kristendomen. En välskriven satir om missionären Algot Svensson som sliter för att få öborna att lyssna på herrens ord. Som titeln säger var tobaksmutor ett sätt att göra det. Skillnaden mot Thailand är att det inte är missonären som dikterar villkoren i boken.
Blir det inte lite paradoxalt också. I det stora landet i Väster som utropar sig till världens största demokrati fostras det med tvång till kristendom. Agerande i Thailand är inte det enda exemplet. Intelligent design (gud) istället för Darwin, hysteriska anitabortrörelser och förbud mot sexualundervisning är andra. Och där rädslan för att den totalitära religionen islam ska ta världsherraväldet - snacka om att kasta sten i glashus...
Visst tycker jag synd om ungarna i USA som hjärntvättas också, men det är inte jämförbart med vad frikyrkorna håller på med i Tsunamins fotspår.Heders åt RB och Unicef som avslöjar det. Hoppas de kan göra en likadan undersöknng i Indonesien.
Vilket Södertälje?
Vet inte riktigt vad jag tycker om Göran Rosenbergs film om återkomsten till sin gamla och min fortfarandevarande hemstad. Jag känner varken igen bilden om hur det var då eller hur det är nu.
Han gör också det klassiska som för många andra före honom. Ungefär så har sa han: Det är cirka 25 procent som har invandrarbakgrund. Här i Ronna bor assyrierna. Vet inte hur många journalister/debattörer jag läst/hört säga meningar i samma anda. De inleds med att tala om hur många som har invandrarbakgrund för att avslutas med att tala om (problem) utomeuropeiska invandrare. Det minsta man kan kräva är att man räknar med samma storhet i båda ändarna. Ganska i slutet av programmet kommer GR på den andra så gott som lika stora invandrargruppen, den finska. Att blanda in ytterligare nationaliteter krånglar väl till det för mycket...
Hans bild om ett homogent samhälle då är inte min. Min familj tillhörde den mest konstiga gruppen som fanns till buds när vi kom hit. Epitetet finndjävel var lika vanligt då som svartskalle idag och Ronna kallades Lilla Finland. Vi "finnungar" lärde oss svenska rätt fort medan många av föräldragenerationen är närmast analfabeter på svenska. Jobben krävde inte språk och svenska är inte lätt att lära sig om man aldrig har någon att prata det med. Och så avvek vi inte nämnvärt vad gäller utseende...
GRs bild om dagens Tälje är enögd. Men det som skrämde mig var de ungas röster om hur man håller sig på sin kant. Tror dock att man lätt hittar motsatsen och politiken är inte homogen - de flesta partier har folk med namn som är svåra att stava till. Men det spelar ingen roll - det handlar inte om ett nollsummespel där det ena kan kvittas mot det andra. Jag tror däremot att det handlar om utanförskap oavsett etnicitet.
Det var knegarkillar som fick ordet i teve - många har det knepigt i plugget och bleka utsikter att få jobb -inte alls lika enkelt som det var för deras föräldrar. Det brukar också vara knegarkillar som röstar på nationalistpartier. Här i stan har Nd två mandat - och deras "hangarounds" går inte klädda i Armani eller kör BMW. En del av de med assyriska rötter gör det och snor jobben och tjejerna. Det vill säga i stort sett samma argument som under raggarbataljerna i slutet på sjuttiotalet.
Boendesegregationen är en bov, men den har också klasstecken. Precis som många finnar flyttade från Ronna och gjorde som det så elegant heter boendekarriär, så fanns det svenskar som inte gjorde detsamma. Nu ser vi samma sak och de som blir kvar är de som inte har några alternativ - de som står längst ner på klasstrappan.(Ronna är inte ett sådant område- det har ett mycket sämre rykte än det förtjänar).. Och då vänder arbetarklassens grabbar sin ilska mot det håll som de förmår, inte åt det håll som det borde. Fattig blir fattigs fiende.
Sen att det finns en massa fördomar hos medelklassen - ingenting nytt det heller.
Han gör också det klassiska som för många andra före honom. Ungefär så har sa han: Det är cirka 25 procent som har invandrarbakgrund. Här i Ronna bor assyrierna. Vet inte hur många journalister/debattörer jag läst/hört säga meningar i samma anda. De inleds med att tala om hur många som har invandrarbakgrund för att avslutas med att tala om (problem) utomeuropeiska invandrare. Det minsta man kan kräva är att man räknar med samma storhet i båda ändarna. Ganska i slutet av programmet kommer GR på den andra så gott som lika stora invandrargruppen, den finska. Att blanda in ytterligare nationaliteter krånglar väl till det för mycket...
Hans bild om ett homogent samhälle då är inte min. Min familj tillhörde den mest konstiga gruppen som fanns till buds när vi kom hit. Epitetet finndjävel var lika vanligt då som svartskalle idag och Ronna kallades Lilla Finland. Vi "finnungar" lärde oss svenska rätt fort medan många av föräldragenerationen är närmast analfabeter på svenska. Jobben krävde inte språk och svenska är inte lätt att lära sig om man aldrig har någon att prata det med. Och så avvek vi inte nämnvärt vad gäller utseende...
GRs bild om dagens Tälje är enögd. Men det som skrämde mig var de ungas röster om hur man håller sig på sin kant. Tror dock att man lätt hittar motsatsen och politiken är inte homogen - de flesta partier har folk med namn som är svåra att stava till. Men det spelar ingen roll - det handlar inte om ett nollsummespel där det ena kan kvittas mot det andra. Jag tror däremot att det handlar om utanförskap oavsett etnicitet.
Det var knegarkillar som fick ordet i teve - många har det knepigt i plugget och bleka utsikter att få jobb -inte alls lika enkelt som det var för deras föräldrar. Det brukar också vara knegarkillar som röstar på nationalistpartier. Här i stan har Nd två mandat - och deras "hangarounds" går inte klädda i Armani eller kör BMW. En del av de med assyriska rötter gör det och snor jobben och tjejerna. Det vill säga i stort sett samma argument som under raggarbataljerna i slutet på sjuttiotalet.
Boendesegregationen är en bov, men den har också klasstecken. Precis som många finnar flyttade från Ronna och gjorde som det så elegant heter boendekarriär, så fanns det svenskar som inte gjorde detsamma. Nu ser vi samma sak och de som blir kvar är de som inte har några alternativ - de som står längst ner på klasstrappan.(Ronna är inte ett sådant område- det har ett mycket sämre rykte än det förtjänar).. Och då vänder arbetarklassens grabbar sin ilska mot det håll som de förmår, inte åt det håll som det borde. Fattig blir fattigs fiende.
Sen att det finns en massa fördomar hos medelklassen - ingenting nytt det heller.
Inte hur som helst
AFA - antifascistisk Front - har bränt ner hus i Vara. Ett hus som var nassarnas huvudkvarter och där har det hållits vit-makt-konserter och partimöten - vidrig verksamhet i mina ögon. Men det är det att bränna ner andras hus också - mordbrand.
De visste att det brukar bo folk där, de skriver det själva i sin kungörelse eller vad man ska kalla det. De använde tidsinställda bomber, vilket gör det hela ännu värre. Ett av husen var ett boningshus och det hade faktiskt kunnat varit människor där när det började brinna. Och även om jag tycker nassar har vidriga åsikter tycker jag inte att det är OK att riskera deras liv. Inte att förstöra deras egendom heller för den delen.
Främst av de skälet att det är att sätta sig över de lagar som är demokratiskt instiftade. Det är absurt att bekämpa antidemokrati med lika antidemokratiska medel i Sverige också - det handlar inte om civil olydnad i det här fallet. Ett ytterligare skäl är att man stärker gruppkänslan i nassegänget ännu mer. För de övertygade ger det bara nya argument att vinna över de mer vilsna. Och så sammansvetsas man än mer mot samhället även om AFA verkligen inte är dess mittfåra.
Naturligtvis ska inte nassarna få verka i det tysta. Men det är inte AFA som ska avgöra när det är för tyst eller för passivt. Och det ska inte bemötas med handlingar som denna - det varken synliggör eller kväver idéer. Inte heller är det för AFAs skull ,som rörelser med bristande människosyn måste stå till svars för sin ideologi - för de måste bemötas hela, hela tiden, inte minst där unga människor rör sig. Det är för människovärdets.
De visste att det brukar bo folk där, de skriver det själva i sin kungörelse eller vad man ska kalla det. De använde tidsinställda bomber, vilket gör det hela ännu värre. Ett av husen var ett boningshus och det hade faktiskt kunnat varit människor där när det började brinna. Och även om jag tycker nassar har vidriga åsikter tycker jag inte att det är OK att riskera deras liv. Inte att förstöra deras egendom heller för den delen.
Främst av de skälet att det är att sätta sig över de lagar som är demokratiskt instiftade. Det är absurt att bekämpa antidemokrati med lika antidemokratiska medel i Sverige också - det handlar inte om civil olydnad i det här fallet. Ett ytterligare skäl är att man stärker gruppkänslan i nassegänget ännu mer. För de övertygade ger det bara nya argument att vinna över de mer vilsna. Och så sammansvetsas man än mer mot samhället även om AFA verkligen inte är dess mittfåra.
Naturligtvis ska inte nassarna få verka i det tysta. Men det är inte AFA som ska avgöra när det är för tyst eller för passivt. Och det ska inte bemötas med handlingar som denna - det varken synliggör eller kväver idéer. Inte heller är det för AFAs skull ,som rörelser med bristande människosyn måste stå till svars för sin ideologi - för de måste bemötas hela, hela tiden, inte minst där unga människor rör sig. Det är för människovärdets.
Befriande reklam!
Bläddrade igenom gratistidningen Våra Barn i brist på annan läsning. Vem som ger ut den och om det som står i den i övrigt är av värde vet jag inte. Men jag blev riktig varm i hjärtat av fyra sidor förklädd reklam - som handlade om maskerad. Mot vackert midnattsblå bakgrund fanns pirater, brandman, älvor och drottningar i åldrar mellan två-tre och sex-sju.
Älvorna hette Johan och Albert, brandmannen Hanna och piraten Tuva. Lika ovant som befriande var det att få se små pojkar i tyllkjol, diadem och rosa vingar. Inte lika ovanligt att se småflickor i det motsatta, men roligt det med.
En av de mest inrotade fördomarna (tror jag) är att småkillar inte får ha perioder med rosa toner och tyll. Det är bara fickorna förunnat. Att klä ut sig gillar väl de flesta ungar, ju "utklädigare" desto bättre. Varför ska detta nöje begränsas för häflten av dem. Vad i hela fridens namn då för - vad är det som kan hända då.
Och om det är nåt farligt - varför får flickorna fortsätta göra det...
För ett tag sedan lyssnade jag på två män som stod iframför mig i en kö. De snackade barncyklar och det var dags för den enes yngsta barn att få sin första tvåhjuling. Den andra hade en cykel över, hans barn hade vuxit ifrån den.
Och även om jag läst det och hört det i andra hand, höll jag på att trilla omkull när erbjudandet besvarades med: Aldrig i livet att min son ska ha en rosa cykel". Jag var bara tvungen att fråga varför inte det. Svaret var mer ett mummel än ord om att det inte är en färg för pojkar. Ingen vild gissning att den sonen klär ut sig till brandman, spindelmannen eller polis.
Slutligen, i ärlighetens namn; Albert och Johan var pirater på en annan bild, liksom Hanna var drottning och Tuva en liten älva hon med. Rara bilder det med.
Älvorna hette Johan och Albert, brandmannen Hanna och piraten Tuva. Lika ovant som befriande var det att få se små pojkar i tyllkjol, diadem och rosa vingar. Inte lika ovanligt att se småflickor i det motsatta, men roligt det med.
En av de mest inrotade fördomarna (tror jag) är att småkillar inte får ha perioder med rosa toner och tyll. Det är bara fickorna förunnat. Att klä ut sig gillar väl de flesta ungar, ju "utklädigare" desto bättre. Varför ska detta nöje begränsas för häflten av dem. Vad i hela fridens namn då för - vad är det som kan hända då.
Och om det är nåt farligt - varför får flickorna fortsätta göra det...
För ett tag sedan lyssnade jag på två män som stod iframför mig i en kö. De snackade barncyklar och det var dags för den enes yngsta barn att få sin första tvåhjuling. Den andra hade en cykel över, hans barn hade vuxit ifrån den.
Och även om jag läst det och hört det i andra hand, höll jag på att trilla omkull när erbjudandet besvarades med: Aldrig i livet att min son ska ha en rosa cykel". Jag var bara tvungen att fråga varför inte det. Svaret var mer ett mummel än ord om att det inte är en färg för pojkar. Ingen vild gissning att den sonen klär ut sig till brandman, spindelmannen eller polis.
Slutligen, i ärlighetens namn; Albert och Johan var pirater på en annan bild, liksom Hanna var drottning och Tuva en liten älva hon med. Rara bilder det med.
Bush goes solo
Antingen har Tony Blair dumpat Bush eller vice versa. Nu sjunger han solo. Undrar om det är ett omen för vad som kommer att hända nästa år? Nåvä, tilll tonerna av Auld lang syne och bilder som stämmer med texten sjunger Bush om sitt 2005 - inte många muntra minnen.
Munter är däremot satirren 2-0-5 gjord av Jibjab (finns många andra höjdare på den sidan). Jag skrattade högt för mig själv. Även om allt inte känns som satir, vilket är en rätt läskig känsla. Han är ju inte riktigt vilken sprattelgubbe som helst. Och nu tror jag inte att han varken är pucko, utan mycket medveten om vad han gör och varför - att göra honom till en marionett för andras viljor är att dels göra honom ansvarslös, dels att förenkla situationen.
Hur hans 2006 blir vet ingen ännu. Den inhemska kritiken mot tortyr av fångar och mot övervakningen av det egna folket har redan nu lett till politiska bakslag i kongressen, även inom hans egna paritled. Hans ultimata presidentmakt är också under luppen. Kan tänka mig att folket börjar tröttna på kostnaderna för Iran och Afganistan...ett lågoddstips är att det inte blir så lätt nästa år heller.
Munter är däremot satirren 2-0-5 gjord av Jibjab (finns många andra höjdare på den sidan). Jag skrattade högt för mig själv. Även om allt inte känns som satir, vilket är en rätt läskig känsla. Han är ju inte riktigt vilken sprattelgubbe som helst. Och nu tror jag inte att han varken är pucko, utan mycket medveten om vad han gör och varför - att göra honom till en marionett för andras viljor är att dels göra honom ansvarslös, dels att förenkla situationen.
Hur hans 2006 blir vet ingen ännu. Den inhemska kritiken mot tortyr av fångar och mot övervakningen av det egna folket har redan nu lett till politiska bakslag i kongressen, även inom hans egna paritled. Hans ultimata presidentmakt är också under luppen. Kan tänka mig att folket börjar tröttna på kostnaderna för Iran och Afganistan...ett lågoddstips är att det inte blir så lätt nästa år heller.
Rätten att bara vara sig själv
Tågen är fullbokade, flygen likaså och snart är det trångt på vägarna också. Tomteluvor pryder tevetablåerna och i alla fönster skiner ljus. Till glädje för de allra flesta, men inte alla. Vet inte hur många de är som under familjehelgen - för familjens skull - tvingas vara någon annan än sig själv. För att de älskar fel enligt omgivningens ögon. Många av dem håller tyst, spelar med och firar utan sin partner, för julfridens skull.
Hatbrotten ökar. Bara i Stockholm anmäldes ca 250 brott mot homosexuella eller brott på grund av etnicitet under en tremånadersperiod 2005. Även om man nu inte begår våldsamma brott i familjens hägn under julhelgen finns en likhet. Bristen på respekt för andras rätt att fritt leva sina liv. Det är ofta runt köksbordet grogrunden för trångsynthet och intolerans skapas.
Jag har oerhört svårt att förstå vad det är som upprör. Vad som får i annars fall sansade människor att se rött. I mina ögon är det tusenfalt bättre att människor gillar eller älskar varandra än motsatsen. Om de sedan har samma kön eller inte, kommer från Motala eller Afganistan är oviktigt. Framför allt har jag inte med det att göra. Att sätta mina livsval som ett rättesnöre för andra vore minst sagt förmätet.
Tydligast syns det hos de kristna (bärarna av kärleksbudskapet!). Normupplösning har kristdemokraterna skrikit varje gång homosexuella fått likvärdiga rättigheter med heterosexuella. Ibland tror jag att kd:s hemliga dröm är att stifta lag om att alla ska leva i kärnfamiljer. De tjatar så mycket om den levnadsformen att de troligen är livrädda för att den ska dö ut. Var inte rädda, gör den det, beror det knappast på att lagstiftningen påverkar sexuell läggning.
Ibland blir jag så oändligt trött och less på att alltid kämpa.Det enda vi begär är att få leva våra liv utan att någon säger åt oss hur det ska levas". Inlednings- och avslutningsmeningen i Linnea Ornsteins insändare i Svd idag. Tänk om hon nästa år istället kunde börja med orden att det är skönt att få leva som sig själv utan daglig fajt. Det önskar jag henne i julklapp - färre trånga skallar och fler stora hjärtan.
Hatbrotten ökar. Bara i Stockholm anmäldes ca 250 brott mot homosexuella eller brott på grund av etnicitet under en tremånadersperiod 2005. Även om man nu inte begår våldsamma brott i familjens hägn under julhelgen finns en likhet. Bristen på respekt för andras rätt att fritt leva sina liv. Det är ofta runt köksbordet grogrunden för trångsynthet och intolerans skapas.
Jag har oerhört svårt att förstå vad det är som upprör. Vad som får i annars fall sansade människor att se rött. I mina ögon är det tusenfalt bättre att människor gillar eller älskar varandra än motsatsen. Om de sedan har samma kön eller inte, kommer från Motala eller Afganistan är oviktigt. Framför allt har jag inte med det att göra. Att sätta mina livsval som ett rättesnöre för andra vore minst sagt förmätet.
Tydligast syns det hos de kristna (bärarna av kärleksbudskapet!). Normupplösning har kristdemokraterna skrikit varje gång homosexuella fått likvärdiga rättigheter med heterosexuella. Ibland tror jag att kd:s hemliga dröm är att stifta lag om att alla ska leva i kärnfamiljer. De tjatar så mycket om den levnadsformen att de troligen är livrädda för att den ska dö ut. Var inte rädda, gör den det, beror det knappast på att lagstiftningen påverkar sexuell läggning.
Ibland blir jag så oändligt trött och less på att alltid kämpa.Det enda vi begär är att få leva våra liv utan att någon säger åt oss hur det ska levas". Inlednings- och avslutningsmeningen i Linnea Ornsteins insändare i Svd idag. Tänk om hon nästa år istället kunde börja med orden att det är skönt att få leva som sig själv utan daglig fajt. Det önskar jag henne i julklapp - färre trånga skallar och fler stora hjärtan.
Fel att avsked är billigare
I dagligt tal sägs för det mesta att folk blivit avskedade oavsett om det handlar om att företaget lägger ner, man har snott pengar på jobbet eller att personalstyrkan ska bantas. När vi prata om det eller media rapporterar har det ingen större betydelse om den juridiska terminologin är riktigt. Däremot är det en stor skillnad för en person att bli uppsagd eller avskedad.
Nästan alla som "sparkas" blir uppsagda. Rätt ofta arbetsbrist - persinalen krymps i antal, ibland personliga skäl - som att man inte längre kan göra jobbet av olika skäl.
Avsked är ovanligt. Det förutsätter att man grovt åsidosatt sina åliggande mot arbetsgivaren, vilket exempelvis kan vara stöld, misshandel och illojalitet. Att ha ett avskedande i ryggen är verkligen ingenting som stärker ens aktier när man ska söka nya jobb, eftersom det ju krävs att man misskött sig i 180.
Nu finns risk för att avskeden kommer att öka. Inte för att folk beter sig sämre utan för att det blir billigare med avsked än uppsägning, även om det sker felaktigt. Arbetsdomstolen har nämligen ändrat sin praxis vad gäller de skadestånd som arbetsgivaren får betala om han/hon gjort ett felaktigt avsked.
Vid tvister om uppsägningar löper anställningen under tvistetiden, medan den tar slut direkt vid avskedande även om tvisten pågår. Individen har dock rätt till a-kass och chansen att få ett jobb i ett sånt läge är knappast överdrivet stor. Före nya praxis fick arbetsgivaren betala fullt skadestånd om avskedandet var felaktigt och den drabbade betala tillbaka ersättningen till a-kassan. Med den nya tolkningen behöver ag bara pynta ut mellanskillnaden mellan a-kassan och vilken lön personen skulle haft om denne inte blivit fockad.
För den enskilde blir det ingen skillnad i pengar. Skillnaden är att den felande arbetsgivaren tidigare fick ta hela kostnaden av sin agerande istället för att som nu dela den med skattebetalarna.
Och det betyder att det blir billigare att avskeda än att säga upp. Jag är ingen jurist, långt ifrån. Men hela mitt förstånd säger att det ska kosta mer att begå ett större övergrepp än ett mindre - vilken avsked är jämfört med uppsägning. Det är dessutom helt befängt att kostnaden för begångna fel flyttas över till a-kassan, dvs oss allihop, istället för den felande arbetsgivaren! Eller för att travestera Shakespeare: Det är något ruttet i tolkningen av LAS.
Nästan alla som "sparkas" blir uppsagda. Rätt ofta arbetsbrist - persinalen krymps i antal, ibland personliga skäl - som att man inte längre kan göra jobbet av olika skäl.
Avsked är ovanligt. Det förutsätter att man grovt åsidosatt sina åliggande mot arbetsgivaren, vilket exempelvis kan vara stöld, misshandel och illojalitet. Att ha ett avskedande i ryggen är verkligen ingenting som stärker ens aktier när man ska söka nya jobb, eftersom det ju krävs att man misskött sig i 180.
Nu finns risk för att avskeden kommer att öka. Inte för att folk beter sig sämre utan för att det blir billigare med avsked än uppsägning, även om det sker felaktigt. Arbetsdomstolen har nämligen ändrat sin praxis vad gäller de skadestånd som arbetsgivaren får betala om han/hon gjort ett felaktigt avsked.
Vid tvister om uppsägningar löper anställningen under tvistetiden, medan den tar slut direkt vid avskedande även om tvisten pågår. Individen har dock rätt till a-kass och chansen att få ett jobb i ett sånt läge är knappast överdrivet stor. Före nya praxis fick arbetsgivaren betala fullt skadestånd om avskedandet var felaktigt och den drabbade betala tillbaka ersättningen till a-kassan. Med den nya tolkningen behöver ag bara pynta ut mellanskillnaden mellan a-kassan och vilken lön personen skulle haft om denne inte blivit fockad.
För den enskilde blir det ingen skillnad i pengar. Skillnaden är att den felande arbetsgivaren tidigare fick ta hela kostnaden av sin agerande istället för att som nu dela den med skattebetalarna.
Och det betyder att det blir billigare att avskeda än att säga upp. Jag är ingen jurist, långt ifrån. Men hela mitt förstånd säger att det ska kosta mer att begå ett större övergrepp än ett mindre - vilken avsked är jämfört med uppsägning. Det är dessutom helt befängt att kostnaden för begångna fel flyttas över till a-kassan, dvs oss allihop, istället för den felande arbetsgivaren! Eller för att travestera Shakespeare: Det är något ruttet i tolkningen av LAS.
Bättre utan rök
Efter bara fyra månader med rökstopp på krogen mår servisen klart bättre. Det visar en studie som inleddes när det var färdigrökt på lokal och som ska pågå i ett år. Men som sagt, redan efter ett tredjedels år ser man förbättringar i hälsan. Jag är inte förvånad, har slitit ut åtskilliga sulor på varierande underlag i andras rökdimmor...eller luktat skunk dagen efter några timmars uteliv. Det är skönt att slippa men viktigast är ändå att de som jobbar slipper det på sin arbetsplats.
Det är 91 personer som ingår i studien som leds av läkaren Göran Boetius. Irritationerna i ögon, svalg och näsa har halverats. Luftvägsbesvär och hosta minskat med kring 30 procent. Hur det ser ut om ytterligare 8 månader ska bli intressant att se. Norge har haft rökfritt längre än vi. Där visar en undersökning gjord av norska arbetsmiljöinstitutet att luften på krogarna är som den på kontor. Nikotinhalten hos de anställda har minskat och även de som själva röker har fått bättre hälsovärden. Med det i åtanke är det en liten uppoffring om andra lukter tar över...själv har jag dock inte sniffat in något nytt ännu.
Det är 91 personer som ingår i studien som leds av läkaren Göran Boetius. Irritationerna i ögon, svalg och näsa har halverats. Luftvägsbesvär och hosta minskat med kring 30 procent. Hur det ser ut om ytterligare 8 månader ska bli intressant att se. Norge har haft rökfritt längre än vi. Där visar en undersökning gjord av norska arbetsmiljöinstitutet att luften på krogarna är som den på kontor. Nikotinhalten hos de anställda har minskat och även de som själva röker har fått bättre hälsovärden. Med det i åtanke är det en liten uppoffring om andra lukter tar över...själv har jag dock inte sniffat in något nytt ännu.
Social dumpning - långt före Vaxholm
Det låg ett riktigt brev på hallgolvet idag. Inte i julkortsstorlek men vanligt frimärke och handskriven adress. Innehållet gjorde mig glatt överraskad. En kompis från ett jobb för länge sedan skickade några rader och ett foto från tiden då vi levde halva våra liv ombord på ms NordEstonia. Som alltid är det lätt att minnas det roliiga, det dråpliga och det hysteriska - lovar att det finns mycket sådant i gömmorna. Varför då besvära sig med att minnas monotoni, stress och slit. Vad som är vad finns det inget facit på, det beror på vem som minns. Men det finns en sak som inte nån av besättningen glömmer och det är när vi blev av med jobben.
NordEstonia gick i trafik juni 1990 .Med paradargument som långsiktig satsning lockade man över erfaren personal från Silja, Stena och Gotlandslinjen. Båten var inte nåt modern färja, snarare en gammal skorv och tungjobbad. De flesta av oss bodde våra två veckors törnar längst ned under vattenlinjen...gissa hur kul det var under istiden? Men vad gjorde det, vi var med om något historiskt - den första regebundna förbindelsen mellan Estland och Sverige sedan före andra världskriget - och vi hade en bra anda ombord.
Det långsiktiga visade sig inte omfatta oss som jobbade ombord. Ganska snart kom propåerna att få byta ut det svenska kollektivavtalet till ett med estniska lönenivåer. Fartyget var svenskflaggat och därmed en svensk arbetsplats. Så mycket begrep Nordström &Thulin att de inte skulle vinna den fajten.
Så blev Baltikum självständigt - fantastiskt att vara i Tallinn både före och under den tiden - och med det vädrade rederiet morgonluft. De väntade inte en dag mer än nödvändigt. . En oktobermorgon 1992 kommer beskedet ; NordEstonia ska säljas och ersättas med ett fartyg under estniskt flagg, ägt av ett bolag på Cypern om jag inte minns fel. ombord. Att ägaren var samma redare som vår kvittar, inom den näringen kan man allt man behöver att veta för att sådant inte ska vara synligt. Så minimerar man risken om krav på svenska avtal och eventuell konflikt.
Alla behövde inte sluta. Nästan alla befälsposter på nya båten besattes med svenskar, rederiets förtroende för esterna räckte inte till de ledande befattningarna. De anställdes givetvis inte med estniska villkor utan svenska. Men av oss i manskapet var det inte många som ens fick chansen att fortsätta om vi hade velat. Våra jobb blev med andra ord socialt dumpade. Vanligt inom utesjöfarten, ovanligt i färjetrafiken.
Det är precis samma sak som nu upprepas på land utan trix. Nu kommer utländska företag hit med egen personal och lägre lönenivåer. Och när facket kräver lika lön för lika arbete får de veta att de diskriminerar. Hur krav om lika rättigheter kan vara det övergår mitt förstånd.
NordEstonia gick i trafik juni 1990 .Med paradargument som långsiktig satsning lockade man över erfaren personal från Silja, Stena och Gotlandslinjen. Båten var inte nåt modern färja, snarare en gammal skorv och tungjobbad. De flesta av oss bodde våra två veckors törnar längst ned under vattenlinjen...gissa hur kul det var under istiden? Men vad gjorde det, vi var med om något historiskt - den första regebundna förbindelsen mellan Estland och Sverige sedan före andra världskriget - och vi hade en bra anda ombord.
Det långsiktiga visade sig inte omfatta oss som jobbade ombord. Ganska snart kom propåerna att få byta ut det svenska kollektivavtalet till ett med estniska lönenivåer. Fartyget var svenskflaggat och därmed en svensk arbetsplats. Så mycket begrep Nordström &Thulin att de inte skulle vinna den fajten.
Så blev Baltikum självständigt - fantastiskt att vara i Tallinn både före och under den tiden - och med det vädrade rederiet morgonluft. De väntade inte en dag mer än nödvändigt. . En oktobermorgon 1992 kommer beskedet ; NordEstonia ska säljas och ersättas med ett fartyg under estniskt flagg, ägt av ett bolag på Cypern om jag inte minns fel. ombord. Att ägaren var samma redare som vår kvittar, inom den näringen kan man allt man behöver att veta för att sådant inte ska vara synligt. Så minimerar man risken om krav på svenska avtal och eventuell konflikt.
Alla behövde inte sluta. Nästan alla befälsposter på nya båten besattes med svenskar, rederiets förtroende för esterna räckte inte till de ledande befattningarna. De anställdes givetvis inte med estniska villkor utan svenska. Men av oss i manskapet var det inte många som ens fick chansen att fortsätta om vi hade velat. Våra jobb blev med andra ord socialt dumpade. Vanligt inom utesjöfarten, ovanligt i färjetrafiken.
Det är precis samma sak som nu upprepas på land utan trix. Nu kommer utländska företag hit med egen personal och lägre lönenivåer. Och när facket kräver lika lön för lika arbete får de veta att de diskriminerar. Hur krav om lika rättigheter kan vara det övergår mitt förstånd.
Förenat med livsfara
Förra året dödades 145 människor för att de var fackligt aktiva - dubbelt så många som av fågelinfluensan. Vem har missat krigsrubrikerna på löpsedlarna om det senare och vem minns sig ha sett en notis om de förstnämna?
Antalet mördade har ökat med sexton personer från året innan. Dessutom har 463 dödshotats, 57 torterats /misshandlats, 159 gripits och 37 häktats eller fängslats. Allas brott var en av de mänskliga rättigheterna - att organisera sig fackligt.
Det kan man läsa i den årliga rapporten Kränkningar av fackliga rättigheter. som ges ut av FFI, Fria fackföreningsinternationalen. LO-TCO Biståndsnämnd och Amnestys fackliga grupp tar fram en svensk översättning av rapporten årligen.
Det farligaste landet för den som vill jobba fackligt är Colombia, där 99 miste livet. Andra länder där grova övergrepp mot fackliga rättigheter sker är Zimbabwe, Nigeria, Burma, Kina, Vitryssland och Iran. I Kina dömdes två personer till långa fängelsestraff för att på Internet ha talat för oberoende fackliga organisationer. I Kambodja mördades Chea Vichea, landets mest kända fackföreningsledare. Rabi Nikoo, fackligt aktiv från Iran satt fängslad i Iran i fem år för facklig aktivitet.
Jag blir tårögd av ilska och frustration. Samtidigt ryser jag av beundran över alla de som vet hur hoten ser ut, men som driver facklig kamp ändå. Som vet att man blir starkare när man är många och att man tillsammans kan förbättra sina villkor.
Fackliga organisationer är en av de mest förändrande krafter som finns. De är ett hot mot både politisk eller ekonomisk makt, alltså regimer och kapitalägare. Den fackliga idén går som en tröd tråd från den farligaste Colombia, genom det trygga Europa (här riskerar vi inte livet) till Asien och Kina där facket inte får finnas. Och även om man dödar företrädare i land efter land, så kommer de aldrig att kunna döda tanken.
Hoten mot organisering ser olika ut. I Sverige har attackerna mot facket och rättigheter i arbetslivet blivit fränare än på länge. Det går knappast en dag utan att Svenskt Näringsliv kommer med en rapport eller en kommentar om att facket har för mycket rättigheter. För att inte tala om DNs ledarsida. Visserligen kramar moderaterna kollektivavtalet, men de vill samtidigt dra in möjligheterna att få sådana till stånd. Utan konflikträtt blir det inte mycket till avtal - vad kan facket säta emot om arbetsgivarna inte ens vill förhandla. Rätten till avtal bir imaginär utan vetskapen om att det går att strejka. Och utan avtal startar löneracet nedåt. Inte för alla och inte till botten på en gång. Men arbetsgivare i det här landet är varken snällare eller dummare än i andra - de betalar inte mer än de behöver. Och om det inte finns en gräns neråt...
Vad har det med Colombia, Kina eller Burma att göra? Allt. Deras kamp är i grunden densamma som den här hemma, om än med avgrundsolika förutsättningar. Men det handlar om att förbättra villkoren, att ge löntagarna sin rättmätiga del av produktionsresultatet och låta människor kunna leva ett anständigt liv. Och det handlar inte om nån velourverksamhet, för varför skulle man annars mörda de som organiserar sig?
Antalet mördade har ökat med sexton personer från året innan. Dessutom har 463 dödshotats, 57 torterats /misshandlats, 159 gripits och 37 häktats eller fängslats. Allas brott var en av de mänskliga rättigheterna - att organisera sig fackligt.
Det kan man läsa i den årliga rapporten Kränkningar av fackliga rättigheter. som ges ut av FFI, Fria fackföreningsinternationalen. LO-TCO Biståndsnämnd och Amnestys fackliga grupp tar fram en svensk översättning av rapporten årligen.
Det farligaste landet för den som vill jobba fackligt är Colombia, där 99 miste livet. Andra länder där grova övergrepp mot fackliga rättigheter sker är Zimbabwe, Nigeria, Burma, Kina, Vitryssland och Iran. I Kina dömdes två personer till långa fängelsestraff för att på Internet ha talat för oberoende fackliga organisationer. I Kambodja mördades Chea Vichea, landets mest kända fackföreningsledare. Rabi Nikoo, fackligt aktiv från Iran satt fängslad i Iran i fem år för facklig aktivitet.
Jag blir tårögd av ilska och frustration. Samtidigt ryser jag av beundran över alla de som vet hur hoten ser ut, men som driver facklig kamp ändå. Som vet att man blir starkare när man är många och att man tillsammans kan förbättra sina villkor.
Fackliga organisationer är en av de mest förändrande krafter som finns. De är ett hot mot både politisk eller ekonomisk makt, alltså regimer och kapitalägare. Den fackliga idén går som en tröd tråd från den farligaste Colombia, genom det trygga Europa (här riskerar vi inte livet) till Asien och Kina där facket inte får finnas. Och även om man dödar företrädare i land efter land, så kommer de aldrig att kunna döda tanken.
Hoten mot organisering ser olika ut. I Sverige har attackerna mot facket och rättigheter i arbetslivet blivit fränare än på länge. Det går knappast en dag utan att Svenskt Näringsliv kommer med en rapport eller en kommentar om att facket har för mycket rättigheter. För att inte tala om DNs ledarsida. Visserligen kramar moderaterna kollektivavtalet, men de vill samtidigt dra in möjligheterna att få sådana till stånd. Utan konflikträtt blir det inte mycket till avtal - vad kan facket säta emot om arbetsgivarna inte ens vill förhandla. Rätten till avtal bir imaginär utan vetskapen om att det går att strejka. Och utan avtal startar löneracet nedåt. Inte för alla och inte till botten på en gång. Men arbetsgivare i det här landet är varken snällare eller dummare än i andra - de betalar inte mer än de behöver. Och om det inte finns en gräns neråt...
Vad har det med Colombia, Kina eller Burma att göra? Allt. Deras kamp är i grunden densamma som den här hemma, om än med avgrundsolika förutsättningar. Men det handlar om att förbättra villkoren, att ge löntagarna sin rättmätiga del av produktionsresultatet och låta människor kunna leva ett anständigt liv. Och det handlar inte om nån velourverksamhet, för varför skulle man annars mörda de som organiserar sig?
Evo Morales for president
För första gången får en presidentkandidat i Bolivia över 50 procent av rösterna och blir därmed direktvald. Evo Morales är socialist, och en av de nya rebellerna i Latinamerika; i land efter land har ursprungsfolken rest sig - i Mexiko, Venezuela, Colombia, Ecuador har man gjort uppror och/eller tagit plats i beslutande församlingar. I Bolivia kom de första stora framgångarna i valet 2002. Då gick partier med rötter i indianrörelserna från några få procent till över 25. Evo Morales var då som nu ledare för det största av de partierna. MAS- Movimiento al socialismo. Fram till gårdagens val har revolter tvingat sittande president att avgå både 2003 och 2005.
Under de senaste fem åren har etnorörelserna i Bolivia varit framgångsrika och använt sina nyvunna politiska rättigheter. I en utomparlamentarisk mobilisering vann man "vattenkriget" år 2000, en kamp mot regeringens försök att privatisera vattentillgångarna. 2003 och 2005 vann man "gaskrig", mot privatisering av den råvaran. Just förstatligandet av naturgas har varit en av Morales stora valfrågor.
Det blåser med andra ord vänstervindar över Latinamerika. Under nästa år är det presidentval i tiotalet länder, inklusive Bolivia. Chile ser ut att få sin första kvinnliga president, socialisten Bachelet. I Brasilien får fd fackkämpen Lula pröva om förtroendet håller för ytterligare en period - om hans reformer har räckt i människors ögon eller om förändringen upplevs som för långsam. Mexiko siktar också en vänsterkandidat. När året är slut kan det var så att ännu fler presidenter har vänsterfäste. Till stora grannen USAs förtret..
Läs gärna "Americanos" av Magnus Linton - ett resereportage med stopp bland annat hos de jordlösa i Brasilien, indianer i Bolivia och gerillafeministerna i Colombia.
Under de senaste fem åren har etnorörelserna i Bolivia varit framgångsrika och använt sina nyvunna politiska rättigheter. I en utomparlamentarisk mobilisering vann man "vattenkriget" år 2000, en kamp mot regeringens försök att privatisera vattentillgångarna. 2003 och 2005 vann man "gaskrig", mot privatisering av den råvaran. Just förstatligandet av naturgas har varit en av Morales stora valfrågor.
Det blåser med andra ord vänstervindar över Latinamerika. Under nästa år är det presidentval i tiotalet länder, inklusive Bolivia. Chile ser ut att få sin första kvinnliga president, socialisten Bachelet. I Brasilien får fd fackkämpen Lula pröva om förtroendet håller för ytterligare en period - om hans reformer har räckt i människors ögon eller om förändringen upplevs som för långsam. Mexiko siktar också en vänsterkandidat. När året är slut kan det var så att ännu fler presidenter har vänsterfäste. Till stora grannen USAs förtret..
Läs gärna "Americanos" av Magnus Linton - ett resereportage med stopp bland annat hos de jordlösa i Brasilien, indianer i Bolivia och gerillafeministerna i Colombia.
Lena Nyman, Eva Dahlgren och Micke Persbrandt
Alla tre har de gjort det. Lena på åttiotalet, Eva på nittiotalet och Micke just nu. Skrivit debattartiiklar mot hetsjakten i media. En liten skillnad finns, Lenas handlade om de sk damtidningarnas agerande, de andra två om dagspressens. Om jag inte minns fel bojkottade musiker, skådisar och författare (den tidens kändisar i tiden före dokusåpor) f rämst Svensk Damtidning under en hyfsat lång period.
Att E och M kritiserar kvällspressens journalistik visar på den utveckling som skett under de senaste årtioendena. Dagens kvällstidningar innehåller en daglig dos "Hänt i veckan". Nyheter om nya löneavtal för miljoner svenskar , elller WTO-möten blir fotnoter under braskande rubriker om Robinsson-Robbans nya kalsonger. Kravaller kan dock sno till sig någon extra centimeter.
Det säljer både annonser och lösnummer - annars skulle det inte se ut så. Men det är ingen naturlag, tror att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag tror att gemene man både orkar och vill läsa något mer fördjupande än Paris Hiltons senaste party eller vem som ligger med vem. En sak som pekar på det är en undersökning bland unga som visar att sex i annonser inte säljer - det borde gå för media med. Dock sätter jag inte en enda krona på att en sådan utveckling kommer att ske - ingen vågar vara först. Med tanke på den likriktning som är, känns brösttonerna om press- och yttrandefrihet ibland en aning löjeväckande.
Jag är inte på något sätt en ängel i detta sammanhang heller. Visst lockas jag av en del snaskiga krigsrubriker och visst vill jag veta vem personen med det maskerade huvudet är. Varje gång nån av de som drabbas av vårt smygtitteri berättat om hur de mår av det, har jag slutat att läsa, men så är man tillbaka där igen. Men den här gången ska jag göra en pakt med mig själv - efter att ha läst Mickes debattartikel ska jag inte lägga en endast krona på kvällstidningsjournalistik och inte heller gå in på snasksidorna på nätet. Vet att en läsare mindre kvittar, men många gör det. Och nånstans måste man ju börja!
Att E och M kritiserar kvällspressens journalistik visar på den utveckling som skett under de senaste årtioendena. Dagens kvällstidningar innehåller en daglig dos "Hänt i veckan". Nyheter om nya löneavtal för miljoner svenskar , elller WTO-möten blir fotnoter under braskande rubriker om Robinsson-Robbans nya kalsonger. Kravaller kan dock sno till sig någon extra centimeter.
Det säljer både annonser och lösnummer - annars skulle det inte se ut så. Men det är ingen naturlag, tror att det skulle kunna se annorlunda ut. Jag tror att gemene man både orkar och vill läsa något mer fördjupande än Paris Hiltons senaste party eller vem som ligger med vem. En sak som pekar på det är en undersökning bland unga som visar att sex i annonser inte säljer - det borde gå för media med. Dock sätter jag inte en enda krona på att en sådan utveckling kommer att ske - ingen vågar vara först. Med tanke på den likriktning som är, känns brösttonerna om press- och yttrandefrihet ibland en aning löjeväckande.
Jag är inte på något sätt en ängel i detta sammanhang heller. Visst lockas jag av en del snaskiga krigsrubriker och visst vill jag veta vem personen med det maskerade huvudet är. Varje gång nån av de som drabbas av vårt smygtitteri berättat om hur de mår av det, har jag slutat att läsa, men så är man tillbaka där igen. Men den här gången ska jag göra en pakt med mig själv - efter att ha läst Mickes debattartikel ska jag inte lägga en endast krona på kvällstidningsjournalistik och inte heller gå in på snasksidorna på nätet. Vet att en läsare mindre kvittar, men många gör det. Och nånstans måste man ju börja!
Tomtens verkstad erbjuder även nya njurar
Jag kommer alltid att hävda att tomten bor på Korvatunturi i Finland. Men där finns idag bara tomtevärldens Sagerska Palats för representation. Verkstaden har flyttat till Kina.
Att knegarna dött i fabriksbränder för att dörrarna varit låsta har kunnats läsa om även i svenska tidningar.Under vilka villkor mjukisdjur, bilar och dockor tillverkas är det däremot tystare om.
För några veckor sedan sändes dokumentären "Tomtens verkstad" av Lotta Ekholm och Kristina Bjurling på SvT. En trettiominutersfilm som visade arbetsförhållandena i några leksaksfabriker. i marknadsdiktaturens Kina. Mot en även med kinesiska mått mätt taskig lön får man arbetsdagar på 14 timmar alla veckans dagar, säng i sovsal, farlig arbetsmiljö. även de som bor nära fabrikerna får sin aliv förstörda - kemikalier rinner rakt ut de floder där man tvättat,, badat och fiskat - och ibland även haft som sitt dricksvatten. Men leksakerna - nallarna till barnen och golfklubborna till de vuxna är billigare än nånsin!
Numera kan tomten erbjuda en ny typ av presenter - organ på beställning. Man tar helt enkelt organen från de avrättade och erbjuder till försäljning. Med tanke på att det sker runt 15 000 avrättningar (och ingen enda skapar löpsedlar) finns här en i det närmaste outsinlig källa av njurar, hjärtan, lever och hornhinnor. Så horribelt att jag inte finner ord.
Det gör Lena Sundström. Hennes krönika "Tomten är röd - och kommunist" är bland det vassaste jag läst den här sidan nyåret.
Att knegarna dött i fabriksbränder för att dörrarna varit låsta har kunnats läsa om även i svenska tidningar.Under vilka villkor mjukisdjur, bilar och dockor tillverkas är det däremot tystare om.
För några veckor sedan sändes dokumentären "Tomtens verkstad" av Lotta Ekholm och Kristina Bjurling på SvT. En trettiominutersfilm som visade arbetsförhållandena i några leksaksfabriker. i marknadsdiktaturens Kina. Mot en även med kinesiska mått mätt taskig lön får man arbetsdagar på 14 timmar alla veckans dagar, säng i sovsal, farlig arbetsmiljö. även de som bor nära fabrikerna får sin aliv förstörda - kemikalier rinner rakt ut de floder där man tvättat,, badat och fiskat - och ibland även haft som sitt dricksvatten. Men leksakerna - nallarna till barnen och golfklubborna till de vuxna är billigare än nånsin!
Numera kan tomten erbjuda en ny typ av presenter - organ på beställning. Man tar helt enkelt organen från de avrättade och erbjuder till försäljning. Med tanke på att det sker runt 15 000 avrättningar (och ingen enda skapar löpsedlar) finns här en i det närmaste outsinlig källa av njurar, hjärtan, lever och hornhinnor. Så horribelt att jag inte finner ord.
Det gör Lena Sundström. Hennes krönika "Tomten är röd - och kommunist" är bland det vassaste jag läst den här sidan nyåret.
Europaavtal = sant
Snart är det dags för GM att bestämma på vilken av deras fabriker en av de nya modellerna ska byggas. Det betyder att det återigen är dags för en förhandlingsrunda som den då jobbarna i Trollhättan och Russelsheim ställdes mot varandra. Så lyckades man bitvis försämra villkoren för de anställda.
Men den här gången är facken bättre förberedda. Igår skrevs ett historiskt avtal om gemensamma spelregler om hur man ska agera fackligt när det blir dags för GM att välja ort. Det banbrytande är att det är en bred europeisk uppgörelse mellan de belgiska, engelska, polska, svenska och tyska facken inom GM. Även de nationella förbunden och "EuropaMetall" finns med på vagnen. Nåt liknande avtal finns vad jag vet inte tidigare. Det stärker löntagarnas ställning och minskar definitivt GMs möjligheter att bedriva utpressning mot de anställda. Och det visar att facket kan organisera sig över nationsgränserna - ett måste i en tid då företagen gör det!
Men den här gången är facken bättre förberedda. Igår skrevs ett historiskt avtal om gemensamma spelregler om hur man ska agera fackligt när det blir dags för GM att välja ort. Det banbrytande är att det är en bred europeisk uppgörelse mellan de belgiska, engelska, polska, svenska och tyska facken inom GM. Även de nationella förbunden och "EuropaMetall" finns med på vagnen. Nåt liknande avtal finns vad jag vet inte tidigare. Det stärker löntagarnas ställning och minskar definitivt GMs möjligheter att bedriva utpressning mot de anställda. Och det visar att facket kan organisera sig över nationsgränserna - ett måste i en tid då företagen gör det!
Moderaterna vinglar om individens ansvar
Det borgerliga partipolitiska taktiserandet i samband med Tsunamirapporten är något helt annat äen en vilja att analysera och kräva ansvar. Mer av syndabocksletande för att själva verka bättre.
Jag ger mig inte in i diskussionen om kommissionens rapport. Främst för att jag inte läst den, sekundärt för att det redan är mer än fullt på den bänken. Däremot vill jag jämföra moderaternas agerande i samband med Tsunamin och deras politik på hemmaplan.
I alla sammanhang pratar (m) om att individen ska ta mera eget ansvar för sitt varande. Konkret visar det sig i att de generella välfärdssystemen ska avlövas för att var och en ska sköta sitt eget. Målet är, antar jag, att vi ska bort från modellen med ersättning efter inkomst till ett som ger grundskydd.
Det finns områden där vi har ett personligt ansvar för försäkringar: hem- och reseförsäkringar. Det skaffar man eller så är man utan. Och om man inte skaffat någon och olyckan är framme, ja då står man där ensam. Det passar väl moderaterna som hand i handske...jag gillar inte att människor lämnas utanför. Jag tycker att det var alldeles rätt att bistå människor med hjälp vid naturkatastroferna i Asien - liksom jag tycker att det är rätt att bistå behövande även här hemma.
Jag ger mig inte in i diskussionen om kommissionens rapport. Främst för att jag inte läst den, sekundärt för att det redan är mer än fullt på den bänken. Däremot vill jag jämföra moderaternas agerande i samband med Tsunamin och deras politik på hemmaplan.
I alla sammanhang pratar (m) om att individen ska ta mera eget ansvar för sitt varande. Konkret visar det sig i att de generella välfärdssystemen ska avlövas för att var och en ska sköta sitt eget. Målet är, antar jag, att vi ska bort från modellen med ersättning efter inkomst till ett som ger grundskydd.
Det finns områden där vi har ett personligt ansvar för försäkringar: hem- och reseförsäkringar. Det skaffar man eller så är man utan. Och om man inte skaffat någon och olyckan är framme, ja då står man där ensam. Det passar väl moderaterna som hand i handske...jag gillar inte att människor lämnas utanför. Jag tycker att det var alldeles rätt att bistå människor med hjälp vid naturkatastroferna i Asien - liksom jag tycker att det är rätt att bistå behövande även här hemma.
Men den moderata synen på individens ansvar som är basen i deas politik verkar bara gälla inom Sveriges gränser. För i samband med Tsunamin har jag inte en enda gång hört någon av dem säga att det är individens val att ha en reseförsäkring - och om man avstått - det var ju tråkigt. Eller att det är resebolagen, inte staten, som flugit ner semesterfirare till de drabbade länderna.
Undrar om de har samma generösa inställning mot den oförsäkrade som vurpar med moppen i Arizonaöknen och inte har pengar till sjukhusvård eller ombokad hemresa- är det också regeringens ansvar? Eller om ett par backpackers blir rånade på bakgatorna i Sydney - fram med börsen där med?
Tror inte det - det ger varken genklang i media eller värvar speciellt många röster.
Undrar om de har samma generösa inställning mot den oförsäkrade som vurpar med moppen i Arizonaöknen och inte har pengar till sjukhusvård eller ombokad hemresa- är det också regeringens ansvar? Eller om ett par backpackers blir rånade på bakgatorna i Sydney - fram med börsen där med?
Tror inte det - det ger varken genklang i media eller värvar speciellt många röster.
Vem är invandrare?
Imorgon kommer BRÅs rapport "Brott bland svenskar och invandrare". Redan igår var Fps talesman Mauricio Rojas ute och tyckte - vem är förvånad? Dock missade han den allra största gruppen invandrare som dessutom är högt representerad i brottsregistren, finländarna. En grupp som funnits så länge i Sverige att defintionen andragenerationens invandrare inte räcker, tvåan måste bytas ut till en trea.
En grupp vars utseendet knappast skriker icke-svensk på gator och torg, som är lika heterogen som de flesta andra invandrargrupper. Men likafullt invandrare enligt alla statistiska begrepp som används, även om "de är som vi".
Dock har det statistiska begreppet ganska litet värde i många sammanhang. När tidningar skriver om invandrare handlar det så gott som alltid om människor med rötter utanför Norden, och numera ganska ofta om utom-europeer. Och när ordet invandrare nämns är det i de allra flesta fall problem artiklen handlar om. För när invandrare ex ingriper vid en våldtäkt eller ett rån, då behandlas de som alla andra och kallas vid namn istället för att vara grupprepresentanter.
Nordbor, nordeuropeer, amerikanare och andra med liknande pigmentering defininieras alltså (utanför den statistiska världen) sällan som invandrare. Är man dessutom engelskspråkig kan man bli upphöjd eftersom så många så gärna pratar detta språk, fast bara så länge man själv vill. Sedan förundras man över varför samma personer aldrig lär sig svenska!
Men det har inte alltid varit så. På sextiotalet var åtminstone inte finnar lika goda som de infödda. Fördomar om knivslagsmål, konstant fylla, bastu i köket och upprivet parkettgolv som ersatts av potatisland flödade ymnigt fram till slutet på sjuttiotalet. Epitet som finndjävlar och finnungar har många av dagens vuxna hört till leda. Skället man fick för att man minsann inte skulle tro att man hade samma rättigheter som infödingarna. Men att man snodde jobben var det ingen som sa.
Visst söps det, i vissa kretsar. Många som kom hit var unga, ensamstående män. Jobb hade man, men inte det svenska språket. Många av dem bodde torftigt på ungkarlshotell eller i hyrda rum utan kokplatta på rummet. Så där ville man inte vara mer än nödvändigt. Man umgicks med sina landsmän, gick på finsk dans. För att våga bjuda upp tog man sig ett järn eller två - ungefär som på vilken Folkpark som helst.
Men många av dessa gick det inte så bra för - man söp bort både det sunkiga rummet, jobbet och ibland hela familjen.
Bland ungarna var det inte heller alltid lätt. De fick ofta skulden för allsköns djävulskap, vare sig de var skyldiga eller inte. Och varför då inte lika gärna leva upp till ryktet resonerade en del grabbar- många av dem sitter inlåsta idag, går på droger, supit eller tagit livet av sig.
Det stora flertalet hade naturligtvis det rätt bra. Man jobbade, lärde sig hyfsad svenska, levde familjeliv och fostrade ungar. En del flyttade tillbaka efter några års penningtjänande, andra vid pensioneringen. Men de var inte de som syntes eller hördes i gatubilden och polisregistret.
Och så är det väl för de flesta, vare sig man kommer från Chile, Somalia eller Turkiet. Den stora skillnaden var att finnar, greker, juggar och italienare lockades hit med jobb, medan de som kommit under senare år har flytt krig eller annat förtryck. och jobben har lyst med sin frånvaro. Ju mer pigment, desto svårare att få egen inkomst. En annan likhet är att det i alla dessa grupper vid deras ankomst till Sverige funnits fler människor i brottsaktiv ålder än riket i genomsnitt. Det är inte i första hand gamla tanter som är ute och rånar eller bankar på folk. Men den största olikheten ligger i att de avviker från det gängse nordiska utseendet - det som används för att definiera invandrare, oavsett de har bott här en dag eller i generationer. Det är Anders Westgårds krönika i AB 13 dec ett klockrent exempel på.
En grupp vars utseendet knappast skriker icke-svensk på gator och torg, som är lika heterogen som de flesta andra invandrargrupper. Men likafullt invandrare enligt alla statistiska begrepp som används, även om "de är som vi".
Dock har det statistiska begreppet ganska litet värde i många sammanhang. När tidningar skriver om invandrare handlar det så gott som alltid om människor med rötter utanför Norden, och numera ganska ofta om utom-europeer. Och när ordet invandrare nämns är det i de allra flesta fall problem artiklen handlar om. För när invandrare ex ingriper vid en våldtäkt eller ett rån, då behandlas de som alla andra och kallas vid namn istället för att vara grupprepresentanter.
Nordbor, nordeuropeer, amerikanare och andra med liknande pigmentering defininieras alltså (utanför den statistiska världen) sällan som invandrare. Är man dessutom engelskspråkig kan man bli upphöjd eftersom så många så gärna pratar detta språk, fast bara så länge man själv vill. Sedan förundras man över varför samma personer aldrig lär sig svenska!
Men det har inte alltid varit så. På sextiotalet var åtminstone inte finnar lika goda som de infödda. Fördomar om knivslagsmål, konstant fylla, bastu i köket och upprivet parkettgolv som ersatts av potatisland flödade ymnigt fram till slutet på sjuttiotalet. Epitet som finndjävlar och finnungar har många av dagens vuxna hört till leda. Skället man fick för att man minsann inte skulle tro att man hade samma rättigheter som infödingarna. Men att man snodde jobben var det ingen som sa.
Visst söps det, i vissa kretsar. Många som kom hit var unga, ensamstående män. Jobb hade man, men inte det svenska språket. Många av dem bodde torftigt på ungkarlshotell eller i hyrda rum utan kokplatta på rummet. Så där ville man inte vara mer än nödvändigt. Man umgicks med sina landsmän, gick på finsk dans. För att våga bjuda upp tog man sig ett järn eller två - ungefär som på vilken Folkpark som helst.
Men många av dessa gick det inte så bra för - man söp bort både det sunkiga rummet, jobbet och ibland hela familjen.
Bland ungarna var det inte heller alltid lätt. De fick ofta skulden för allsköns djävulskap, vare sig de var skyldiga eller inte. Och varför då inte lika gärna leva upp till ryktet resonerade en del grabbar- många av dem sitter inlåsta idag, går på droger, supit eller tagit livet av sig.
Det stora flertalet hade naturligtvis det rätt bra. Man jobbade, lärde sig hyfsad svenska, levde familjeliv och fostrade ungar. En del flyttade tillbaka efter några års penningtjänande, andra vid pensioneringen. Men de var inte de som syntes eller hördes i gatubilden och polisregistret.
Och så är det väl för de flesta, vare sig man kommer från Chile, Somalia eller Turkiet. Den stora skillnaden var att finnar, greker, juggar och italienare lockades hit med jobb, medan de som kommit under senare år har flytt krig eller annat förtryck. och jobben har lyst med sin frånvaro. Ju mer pigment, desto svårare att få egen inkomst. En annan likhet är att det i alla dessa grupper vid deras ankomst till Sverige funnits fler människor i brottsaktiv ålder än riket i genomsnitt. Det är inte i första hand gamla tanter som är ute och rånar eller bankar på folk. Men den största olikheten ligger i att de avviker från det gängse nordiska utseendet - det som används för att definiera invandrare, oavsett de har bott här en dag eller i generationer. Det är Anders Westgårds krönika i AB 13 dec ett klockrent exempel på.
Rasister och antirasister
Jag blir både förbannad och glad av att läsa nyheter om reaktioner mot antidemokratiska rörelser. Glad för att unga människor reagerar, arg över en del av metoderna de gör det på. Vandalisering och hot slår mot vanligt folks vardagsliv. Som nu i lördags när en pendeltågsstation stängdes av säkerhetsskäl. Jag hade blivit j-t sur om det drabbat mig.
Sedan flyttar aktionerna siktet från det som är hotet - de högerextrema antidemokratiska krafterna med unken människosyn. Och är man för demokrati, då blir det knepigt att använda odemokratiska metoder för att tysta någon annans åsikt, oavsettt hur vidrig den är. Jag tycker också att det finns bättre saker för polisen att göra än att på övertid vakta nynazister. Det tycker jag egentligen om att de hänger i klasar på fotbollsmatcher. Låt dom boxa på varandra säger reptilhjärnan, dessbättre är det inte den som bestämmer. Vem är det som ska bestämma när demonstrationer ska förbjudas? Så likafullt köper jag att polisen vaktar även dem eller som Lars von Trier sa: Man får ta det onda med det goda...
Sedan flyttar aktionerna siktet från det som är hotet - de högerextrema antidemokratiska krafterna med unken människosyn. Och är man för demokrati, då blir det knepigt att använda odemokratiska metoder för att tysta någon annans åsikt, oavsettt hur vidrig den är. Jag tycker också att det finns bättre saker för polisen att göra än att på övertid vakta nynazister. Det tycker jag egentligen om att de hänger i klasar på fotbollsmatcher. Låt dom boxa på varandra säger reptilhjärnan, dessbättre är det inte den som bestämmer. Vem är det som ska bestämma när demonstrationer ska förbjudas? Så likafullt köper jag att polisen vaktar även dem eller som Lars von Trier sa: Man får ta det onda med det goda...
Knappast vinstlott att vara kvinna och knegare
Idag presenterar LO en rapport som visar att alla grupper uppger att deras arbetsmiljö blivit sämre sedan 1991. Skälen till varför man mår sämre idag än tidigare är att kraven i arbetslivet har ökat för i stort sett alla på arbetsmarknaden. Samtidigt har arbetstagarnas inflytande minskat. Arbetet har blivit tyngre , mer enformigt och de korta pauserna färre.
Arbetsmiljö och ohälsa är en mycket tydlig klass- och könsfråga. Allra sämst har de blivit för kvinnliga arbetare -nästan var sjätte kvinna i sådana industrijobb har ont i axlar/armar. Trots att det från och till åter så i debatten så är det med andra ord inte ett problem enkom inom den offentliga sektorn. Det friskriver i sig inte den sektorn heller, men vidgar perspektivet till hela arbetsmarknaden.
I rapporten kan man bland annat läsa oom hur kvinnliga arbetares möjligheter att påverka sitt eget arbete har minskat från 50 till 33 procent sedan 1991. Samtidigt har fler fått enformigare arbete - monotona jobb sliter ut. Allt fler är uttröttade, har ont i kroppen och känner håglöshet - sådnat hänger ofta ihop med minskad kontroll och ökade krav. Hos de med sämst arbetsmiljö bedrivs minst systematiskt arbetsmiljöarbete och där finns också minst tillgång till företagshälsovård. Det är också i de kvinnodominerade jobben där de ofrivilliga deltiderna finns, liksom de korta, tidsbegränsande anställningarna.
Och så finns det de som säger att klassamhället är borta och att feminister bedriver krig mot väderkvarnar...
Arbetsmiljö och ohälsa är en mycket tydlig klass- och könsfråga. Allra sämst har de blivit för kvinnliga arbetare -nästan var sjätte kvinna i sådana industrijobb har ont i axlar/armar. Trots att det från och till åter så i debatten så är det med andra ord inte ett problem enkom inom den offentliga sektorn. Det friskriver i sig inte den sektorn heller, men vidgar perspektivet till hela arbetsmarknaden.
I rapporten kan man bland annat läsa oom hur kvinnliga arbetares möjligheter att påverka sitt eget arbete har minskat från 50 till 33 procent sedan 1991. Samtidigt har fler fått enformigare arbete - monotona jobb sliter ut. Allt fler är uttröttade, har ont i kroppen och känner håglöshet - sådnat hänger ofta ihop med minskad kontroll och ökade krav. Hos de med sämst arbetsmiljö bedrivs minst systematiskt arbetsmiljöarbete och där finns också minst tillgång till företagshälsovård. Det är också i de kvinnodominerade jobben där de ofrivilliga deltiderna finns, liksom de korta, tidsbegränsande anställningarna.
Och så finns det de som säger att klassamhället är borta och att feminister bedriver krig mot väderkvarnar...
På onsdag diskuteras högerextremism på Södra Teatern i Stockholm
Inför upptakten till valet 2006 lanserar Södra teatern en diskussionsserie om högerextremism. De vill undersöka vilken ställning högerextremismen har i samhälle idag och vilken det kan ha imorgon.
Låter det viktigt? Ta dig till Södra teatern onsdag 7 december. De öppnar kl 18.00, debatten börjar kl 19.
Entré: 60 sek, Student & ungdom upp till 26 år: 30 sek
Lördag den 10 december har de senaste åren seglat upp som ett viktigt datum för de högerextrema. Bakgrunden är en dödsmisshandel av en ung man år 2000, en ung man som de högerextrema gjort till martyr. Även i år en stor högerextremistisk marsch i Salem dit tusentals deltagare väntas. Inför den marschen startar Södra Teatern sin diskussionsserie nu på onsdag under temat "Sverige och Europa". Första ämnet är Hur ser extremhögern ut i Europa?
Deltar gör:
Bim Clinell (Journalist, författare bla De hunsades revansch – en resa genom fascismens Frankrike)Christoph Andersson (Journalist, Ansvarig för journalistprogrammet Södertörns högskola)Richard Slätt (Chefredaktör Expo)Moderator: Per Wirtén (Journalist, författare)
Låter det viktigt? Ta dig till Södra teatern onsdag 7 december. De öppnar kl 18.00, debatten börjar kl 19.
Entré: 60 sek, Student & ungdom upp till 26 år: 30 sek