After ski
Att åka längdskidor är som att cykla eller simma. Har man en gång lärt sig, sitter det i. Och det var hur roligt som helst. Allt från resan med tåg,inlandsbana och buss, i sällskap av finska historiaboken och den högröstade, småpatetiske 61-åringen som mer såg fram emot afterski än skidåkning till stugfolket som inte bara var roliga och trivsamma utan också visade sig vara suveräna matlagare med god smak för vin.
Längdskidor var ballare än jag mindes. Fina spår med bra glid omgivna av snötyngda granar och halvfrusna bäckar. Hade inte blivit ett dugg förvånad om en liten vätte eller tomte skymtat fram i någon glänta. Blåbärssoppan godare än någonsin i vindskyddet efter första milen. Frasiga våfflor, kaffe och Gammelgårdens charm fick oss nästan att glömma tiden, så att det nästan hann bli ordentligt mörkt innan vi hittade hem. Sedan den där underbara trötthetskänslan som bara infinner sig efter en heldag ute med hög luft och rörelse.
Men det allra bästa var nog mina fem mer rutinerade skidresekamrater. Allt jag hade glömt lånade de ut eller fixade till beredvilligt. Termosar, plåster, salva, vantar ifall att om. De tog till och med skidorna i bilen så att vi två som åkte kollektivt slapp ha dem att släpa på. Och sist men verkligen inte minst: Compeed! Jag är tveksam om jag kommit hela vägen hem i en bit utan Annas generösa tilldelning av skavsårsplåster. Nu gjorde jag det och känner fortfarande en frid i själen när jag tänker på diagonalandet i Sälen.
Längdskidor var ballare än jag mindes. Fina spår med bra glid omgivna av snötyngda granar och halvfrusna bäckar. Hade inte blivit ett dugg förvånad om en liten vätte eller tomte skymtat fram i någon glänta. Blåbärssoppan godare än någonsin i vindskyddet efter första milen. Frasiga våfflor, kaffe och Gammelgårdens charm fick oss nästan att glömma tiden, så att det nästan hann bli ordentligt mörkt innan vi hittade hem. Sedan den där underbara trötthetskänslan som bara infinner sig efter en heldag ute med hög luft och rörelse.
Men det allra bästa var nog mina fem mer rutinerade skidresekamrater. Allt jag hade glömt lånade de ut eller fixade till beredvilligt. Termosar, plåster, salva, vantar ifall att om. De tog till och med skidorna i bilen så att vi två som åkte kollektivt slapp ha dem att släpa på. Och sist men verkligen inte minst: Compeed! Jag är tveksam om jag kommit hela vägen hem i en bit utan Annas generösa tilldelning av skavsårsplåster. Nu gjorde jag det och känner fortfarande en frid i själen när jag tänker på diagonalandet i Sälen.
Kommentarer:
Trackback