Svinalängorna och sverigefinnar
Ett av läsarbreven, som kommit till teves Kobra, om boken Svinalängorna säger att boken bara bidrar till att bekräfta svenskarnas bild om alkade finnar. Hon som skrev var finsk och ville med andra ord inte kännas vid av den bild som Alakoski ger i sin bok.
Själv tycker jag att boken är både hemsk, bra men definitivt inte fördomsfull. För de alkoholiserade finnarna fanns då och finns nu också, liksom barnen somväxer upp i de miljöerna. Den sidan av den finska arbetskraftsinvandringen har varit i stort sett osynlig, till skillnad mot den om de "duktiga arbetarna från öster".
Så det är bra att Alakoski skriver om utanförskapets finnar. De behöver också få synas och höras. Historierna om hur det var att flytta till ett land är man inte kunde språket ,inte lärde sig det eftersom man aldrig fick använda det samtidigt som barnen glömde bort finskan, måste också berättas. De om finska a-lagarna som säkerligen finns i varje industristad, de om varför inte flyttade tillbaka fast man längtade sönder sig, liksom de hur det var att komma hit och bli betraktad som en andra klassens medborgare. Det kan vara svårt att tro att det var så fram till minst slutet av sjuttiotalet när vi lever i en tid finnar knappt ens räknas som invandrare annat än i borttsstatistiken där de finska männen är enormt överrepresenterade. Det om något är ett tecken på utanförskap som fortfarande lever kvar.